Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

En perfekt plats för den fria jazzen

Brötz fyller 25 nästa år. Under det kvartsekel som gått har jazzklubben etablerat sig som en av norra Europas största för den fria improvisationsmusiken. Tobias Holmgren besökte evenemang nummer 687 i ordningen och passade på att prata med några av sammanslutningens eldsjälar.

Hur bäst beskriva Matilda Anderssons sångstil? Tja ... det beror på när hon sjunger. I början av konserten utstöter hon gälla rop och rytmiska hack-ljud ur strupen, som en vinylspelares nål när den ligger för lätt på skivan. Längre framåt kvällen är stämman istället folklyrisk, melodisk och isklar. Brötz är inte en vanlig liveklubb, förstår jag snart. Musiken här vill ha koncentration. 
Rachel Barron, den nyaste medlemmen i arrangörstruppen, tycker om den just därför. 
– När jag bodde i Glasgow brukade jag gå på en jazzklubb, men  konserterna där blev mer bakgrundsljud medan folket satt och surrade med sina kompisar. Här skulle man aldrig prata. Inte under spelningen, säger hon.

Perfekt plats

Omkring henne sitter ett 30-tal likasinnade. Somliga vaggar med huvudet åt Fartyg6:s konsert, följer den ombytliga takten varsamt; andra är stilla och blundar fokuserat. I tre läskbackar längst bak står begagnade LP-skivor med bland andra Lee Ritenour och Peeter Uuskyla för den som vill ta med sig koncentrationen hem. Förutom en disk bakom vilken klubbens frivilliga jobbar, och en blank skylt med Brötz logotyp i grafittistil på scenens backdrop, finns det annars ingenting som fångar ens uppmärksamhet i lokalen.
– Platsen är perfekt för oss, säger Henrik Wartel, kvällens konferencier. Fast det som alltid har lyft Brötz är den kunniga och intresserade publiken.  

Klubben grundades 1993 av konstnären Lolo Andersson, som avsåg att använda den som en spelplats för alla sorters möjliga evenemang. Kompanjonen och jazzmusikern Jonny Wartel, Henriks bror, hade en annan ingång. Mer och mer antog Brötz under hans inflytande formen av en scen för fri improvisationsmusik. Efter några inledande sessioner i Lolos ateljé flyttade de verksamheten till Pustervik där den blev kvar fram till millennieskiftet; numera hålls tillställningarna på Konstepidemin.
– Vi sköter oss själva här. Det är bäst så. Pusterviks personal gick runt med öronproppar, och hade de inga såna stoppade de händerna för öronen. ”Kan ni inte spela nånting annat?” fick vi höra ibland. Det var inte så kul, minns Henrik Wartel.

Brötzveteranen Håkan Strängberg trivdes inte heller med att ha klubben vid Järntorget, men är inte odelat förtjust i det nuvarande hemmet.
– Strax efter Pustervik-tiden hade vi en källarlokal längre ner för backen. Den var mer underground kan man säga. Det här är … tja, du ser ju själv. Lite dagis, säger han, och syftar på de lågt belägna jackkrokarna i paviljongens garderobsutrymme som är ämnade för barn. 

Calle Jularbo drog

Sextetten har spelat sin sista låt, Matilda Andersson tackar publiken för att de kommit. Håkan Strängberg applåderar, och fortsätter sedan listan han började räkna upp för mig innan konserten började. Den med alla akter som Brötz har lockat till Göteborg under årens lopp. Det är en hel del tunga namn, särskilt inom frijazzen.
– Steve Swell, Phil Minton röstkonstnären …  Hatten … Henrik, vad heter Hatten nu igen?
– Sven-Åke Johansson, säger Henrik Wartel.
– Just det. En grym slagverkare. Publiken har väl snittat på 30-40 per kväll. Under de första åren kunde det vara öken ibland, men det har förändrats. Allra mest folk hade vi när vi testade göra någonting annorlunda och anordnade en Calle Jularbo-kväll med dragspelsmusik. 
Det blev fullt?
– Vi hade kö ner till Linnéplatsen och fick köra två gånger! Men det är klart. Det var ju ett undantagsfall.