Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En musikvår som gick<br>i blått och gult

Halvtid på skivåret och dags att summera. Den musik som stått ut i min värld är en smått förtrollande blandning. Framförallt är det mycket svenskt.
När de stora drakarna väntar till hösten med att släppa sina nya skivor så har det funnits både tid och medialt utrymme för de lite mindre akterna. För hur bra The Tough Alliance än är så tvivlar jag på att de hade legat så högt på listorna om Kent, Håkan Hellström, Peter LeMarc och Lars Winnerbäck redan hade varit klara med sina skivor. Mot dylika glufsglufs-jättar biter inte ens en genial popsång som First class riot.

Men det finns en otvivelaktig bärkraft i mycket av den svenska musik som har släppts de senaste månaderna. Annars hade den aldrig lyckats forcera sig igenom den schlagerklet som numera ligger som ett igengrott filter över den svenska musikscenen varenda vår. Men den nya svenska musiken har faktiskt fått speltid till och med i den schlagerdominerade public service-radion. Det är ett glädjande friskhetstecken.
Av det nya gillar jag fortfarande Juvelen allra bäst. Hans Hanna är en briljant, helt oblyg poplåt och Moneybrother har rätt när han säger att man kan komma undan med mycket snusk bara man sjunger i falsett. Sedan har vi dem som tagit ett kliv framåt. TTA har jag redan nämnt, och för en gångs skulle är videon precis lika bra som låten. Shout out louds visade storform med sin Tonight I have to leave it och nu ska de turnera sig till ännu mer välförtjänta framgångar. The Honeydrips fick minsann också till det genom att vrida till formeln en aning och fylla på med lite solsken och yacht-känsla.
They live by night har också lyckats vrida alla parametrar i rätt läge efter att tidigare ha varit lite för splittrade. Bitarna faller på plats i Factory. En låt som bara kan vara skriven med Borås som mental bas.
Men allra bäst av de svenska, kors i taket, är gamla Eldkvarn. Singeln Fulla för kärlekens skull är en helt igenom perfekt skapelse som går in på topp fem på all time high-lista med Plura-låtar. Ja, hela skivan är förresten förbluffande bra och den enskilda platta som jag har lyssnat mest på under våren.

Annars är det ju inte ofta som fullödiga album och enskilda topplåtar sammanfaller. Vilket illustreras av listorna här intill. Albumen innehåller i flera fall inte de där sanslösa topparna. Men som väl ihopsatta album, och det är ju en utdöende konst numera, så står de ut. Arcade Fire, Basia Bulat, Tracey Thorn och Lucinda Williams är typiska exempel på plattor som håller ihop, som nästan kräver lyssning från start till mål. Ett mer och mer ovanligt, men fortfarande skönt sätt att ta till sig musik.
Hur det ser ut inför de kommande månaderna av året? Det tar vi nästa vecka.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.