Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/7

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En medeltida fanatiker på Backa teater

Emelie Strömberg och Anna Harling glöder som Jeanne d’Arc på Backa Teater i en föreställning som skulle behövt lite mindre ploj.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Jeanne d’Arc

Backa teater

Regi: Malin Stenberg

Av: Sisela Lindblom

Med: Anna Harling, Iskra Kostic, Ramtin Parvaneh, Johan Stavring, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Det ligger en tung doft av tjära i luften. På tre sidor av ett djupt hål sitter publiken och tittar ner på scengolvet, där Anna Harling står på en plattform framför ett brinnande kors. Det är 1431 i Rouen i norra Frankrike och rättegången mot Jeanne d’Arc som står anklagad för kätteri ska strax börja.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Pjäsen är baserad på rättegångsprotokollen, och vi får följa hur Jeanne d’Arc i Anna Harlings gestalt bemöter anklagelserna och hur hon behandlas i fängelset. Däremellan gestaltar Emelie Strömberg hur Jeanne d’Arc lekte i sin hemby, hur hon började se syner som 13-åring och övertygades om att hon var utvald av gud för att rädda Frankrike undan engelsmännen.

De två Jeanne börjar snart tala med varandra och det är i scenerna mellan dem som föreställningen verkligen lyfter. De för tankarna till Sara Stridsbergs obevekliga kvinnoroller. Emelie Strömbergs Jeanne är hela tiden lika bergfast i sin tro, lika övertygad om att hon är utvald av gud som att engelsmännen måste gå under. Anna Harling spelar en bitter och mer stillsam Jeanne.

Emelie Strömberg glöder av övertygelse medan Anna Harling är oförsonlig i domstolen. Hon låter tvivlen komma fram i sällskap med sig själv, men bara för att sedan övertygas igen. Värd att nämna är också Nemanja Stojanovićs räddhågsna och medlidsamma munk som inte vet om han vågar hjälpa den fängslade Jeanne. 

Däremellan hinner ensemblen sjunga allsång och sedan inleda andra akten med en plojig burlesk om att alla präster är perversa syndare innan Ramtin Parvaneh deklarerar att vi nu återvänder till själva rättegången. 

Fanatismen känns igen

Vad är det som gör berättelsen om Jeanne d’Arc intressant för vår tid? Där finns naturligtvis det faktum att hon bland annat dömdes för att ha burit manskläder, men det gör pjäsen ingen större grej av. Där finns martyrskapet, där finns det glödande nationalistiska hatet mot engelsmännen, där finns den orubbliga övertygelsen om att hon har gud på sin sida.

Vi tror på henne men förstår inte varför en 13-årig flicka som hör röster som berättar att hon ska rädda Frankrike faktiskt tror på dem. Samtidskopplingarna antyds med helgon som skjuter med automatgevär och referenser till självmordsbombare. Jeanne d’Arc är lika fanatisk som samtidens sektledare, nationalister och islamister och man kan fråga sig varför vår tids Jeanne d’Arcs betraktas så annorlunda.