Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En manlig dröm om pånyttfödelse

Björn Kjellmans skådespeleri är på hög nivå, men Dehlis vackraste händer trillar i schablonfällan, tycker GP:s Johanna Hagström.

Delhis vackraste händer

Regi: Hannes Holm.
Med: Björn Kjellman, Natasha Jayetileke, Fredrik Gunnarsson.
Sänds: I tre delar. 1, 7 och 14 januari 21.00 i SVT1.

Göran Borg (Björn Kjellman) är medelålders, deprimerad, arbetslös och lönnfet. Relationen med exfrun och tonårsdottern är usel. Till slut når han botten, har inget mer att förlora och nappar på en bekants erbjudande att hänga med på en gruppresa till Indien.

Väl där drabbas han omedelbart av magsjuka och spyr och skiter ur sig sitt gamla jag i ett par plågsamma katarsis-scener. Sedan är han redo att låta sig "erövras" av Indien, kasta sig ut i äventyret och finna sig själv igen.

Småputtrig feegood
Där har ni upplägget i både tv-serien och boken av Mikael Bergstrand som ligger till grund för manus. Det hela är väldigt pedagogiskt, tydligt och lättavläst.
Och det kanske inte är helt fel med lite småputtrig fånga dagen-feelgood för alla oss livskrisande medelålders julfirare.

Delhis vackraste händer har en hel del goda kvaliteter: Den är raskt berättad med lätt handlag av rutinerade regissören Hannes Holm. Skådespelarinsatserna är överlag goda, med extra plus för Björn Kjellmans insats. Visserligen spelar han ännu en medelålders krisande man, men jag tycker att han gör det riktigt bra denna gång. Göran Borgs oändligt ledsna ögon, ångestfulla kroppshållning och cyniska inre monolog går rakt in i hjärtat. Fotot är snyggt och serien är till stora delar filmad på plats i Delhi vilket ger en autentisk känsla.

Schablonfylld
Ändå dras historien med en hel del trovärdighetsproblem. Det uppstår glapp när den ska ställa om från Görans inre och yttre resa, till kärlekshistorien med indiska Preeti (Natasha Jayetileke), till socialrealistiskt samhällsreportage om missförhållanden i klädindustrin.
Allt går så lekande lätt och händelserna bara hakar i varandra. Därtill är flera av rollfigurerna för platta, de blir schabloner. Det är så synd, för det är ingen konst att se hur en enkel tillskruvning hade gjort hela berättelsen stunsigare.

Ta till exempel den orimliga kärleksrelationen. Den ska uppstå mellan två olyckliga, medelålders människor i akut behov av ny livsgnista.

På Göran syns den inre misären tydligt. Hade det varit så farligt att låta Preetis olycka synas på utsidan? Nu ser hon betydligt yngre ut, stormrik och strålande perfekt.
Jag tänker att det inte finns en vettig orsak varför hon ska attraheras av honom. Visst, kärleken är blind, men varför blir det filmade resultatet så ofta att kvinnan är en ouppnåelig gudinna vara gunst ska vinnas?

Kjellman räddar upp
Jag vet inte jag. Den här sortens manlig fantasi är rätt uttjatad.

Samtidigt: Delhis vackraste händer är ett gott hantverk och bitvis en riktigt charmig dröm om ett äventyrligare liv på hetare breddgrader som värmer i vintermörkret.

Till slut är det Björn Kjellmans fina skådespelarinsats som tänder den tredje fyren.