När fascismen var ung i Italien 1919-1922 misshandlade svartskjortorna vänsterfolk på landsbygden, på uppdrag av storjordbrukarna. Det skildras i Bernardo Bertoluccis episka dramafilm 1900, där högern efteråt tackar våldsverkarna och säger att de kan åka hem igen. Varpå fascisterna spänner ögonen i sina tidigare allierade och svarar:
–Trodde ni, ja.
Fascismen markerade att den kommit för att stanna. Och ta makten.
Ovanstående filmreplik (fritt citerad ut minnet) beskriver bra förhållandet mellan fascism och traditionell höger. Bägge ideologierna avskyr vänstern och har ibland etablerat samarbeten. Men dessa utmärktes av spänningar, rivalitet och maktkamper som ofta blev blodiga.
Journalisten Mats Wingborg har skrivit den dagsaktuella boken Den blåbruna röran: Sverigedemokraternas flirt med alliansen och högerns vägval. Det är ett intressant ämne som förtjänar djupgående analys, utifrån den nyfikenhet som vissa svenska högerföreträdare i dag visar för att ta makten valåret 2018 med hjälp av Sverigedemokraterna. Något som varit otänkbart under Fredrik Reinfeldts ledarskap.
Tyvärr är Wingborgs bok behäftad med problem. Den är skriven med minimala kapitel (ofta bara ett par sidor långa) och skulle ha vunnit på om författaren läst in sig djupare på forskning. Inte minst historisk sådan. Det finns nämligen många tillämpliga, spännande och välgjorda studier om den traditionella högerns förhållande till den svartbruna ideologin. Liksom tvärtom, om hur radikaler försökt närma sig högern.
I grunden ekar den gamla frågan, om hur den fascistiska ideologin bör tolkas. Stalin proklamerade 1933 att fascism är ideologisk tomhet. Den är enbart maskerad kapitalism som formerar sig i en sista våldsam försvarslinje gentemot arbetarrörelsen (”högerextremism”). Västerlandet svarade under 1950-talet, med en motanklagelse: Både kommunism och fascism utgör ”totalitära ideologier”. Detta kalla kriget-gräl har tyvärr överlevt inom nutida höger-vänster-styrd politisk debatt. Det hade varit bra om Wingborg navigerat i denna historiografi.
Boken hade även tjänat på exakthet angående centrala begrepp. Exempelvis kallas SD för ”nationalistiskt”, vilket är sant, Men detsamma gäller samtliga svenska riksdagspartier, även Vänsterpartiet. Begreppet ”nationalism” är otillräckligt för att beskriva SD. Partiets grund är ultranationalismen; en antidemokrati som avfärdar medborgarskapstanken. Sådana förklaringar krävs i en bok som denna. De ger tydlighet och underlättar för läsaren.
Ett annat exempel är att Wingborgs förvåning över den nyliberale SD-politikern Oscar Sjöstedts makt att styra partiets ekonomiretorik: ”Märkligt nog har Oscar Sjöstedt fått ganska fria händer när det gäller att förändra SD:s ekonomiska politik”, skriver Wingborg. Men det är inte konstigt, för den som är påläst. Fascismen är – till skillnad från högerpopulism – inte fastlåst angående ekonomisk teori. Fascism kan ta till lite vadsomhelst, utifrån vad man tror fungerar bäst för stunden. Under mellankrigstiden var korporativism populärt, varpå många fascismer graviterade ditåt. I dag åtnjuter nyliberalismen hegemoni, varpå nutida fascismer ofta – men inte alltid – väljer nyliberalism.
Makteliten inom SD är troligen lyckliga över att Sjöstedt axlat ett arbete, som anses oviktigt. SD tycker att ekonomi är ointressant, vilket inte ska sammanblandas med populism. Istället fokuserar SD på sin ideologiska kärnverksamhet; en fullständig, antidemokratisk och andligt revolutionär om- daning av Sverige utifrån ultranationalismens rasistiska primat. Bortom höger och vänster. Ett samarbete med högerdelen av ”Sverigehatarna” (”sjuklövern”) år 2018 är bara en första del av detta strategiska arbete. Efter krossandet av vänstern – med hjälp av naivitet inom partier som M och KD – planerar SD de långa knivarnas natt (förhoppningsvis en oblodig sådan). ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna”, säger SD-partistyrelsemedlemmen och riksdagsledamoten Pavel Gamov.
Med detta sagt innehåller boken Den blåbruna röran många tänkvärda påpekanden, utifrån Wingborgs styrka; han har koll på den dagspolitiska debatten. Han ser korrekt hur den svenska högern vacklar, i sitt förhållande till det svartbruna, utifrån maktmöjligheter ett samarbete kan erbjuda. Borgerliga ledarskribenter, partiföreträdare och intellektuella nosar historielöst på SD. Risken med boken är att den blir en vänsteroffensiv, när den borde vara en välvillig varning.
Högern måste påminnas om vad som kommer att hända, dagen efter en avslutad allians med SD. Högerförhoppningar om att kunna kontrollera ultranationalismens raseri är fåfänga. Antinazisten Karl Gerhard diktade om Nazityskland 1940 som ”den ökända hästen från Troja, av demokraterna sadlad och skodd”. Han påpekade statsmännens naivitet, då de ”ha socker i fickorna, ifall att hästen skulle va´ möjlig att tämja”. Drömmen om att tämja Hitler förblir en illusion.
Oavsett om du ser dig själv som höger eller vänster, så handlar bekämpandet av SD om demokratins överlevnad. Det är en strid som enbart kan vinnas via ett samarbete mellan alla demokrater, både röda och blå.
