Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En magnifik barnbok

Som tre böcker i en, magnifikt, tycker Stina Nylén om Lina Ekdahl och Emma Hanquists bok Vi smular vi härmar en gök.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Barnbok

Titel: Vi smular vi härmar en gök

Text: Lina Ekdahl

Bild; Emma Hanquist

Förlag: Alfabeta

 

Begrunda den närsynta livsstilen hos barn – att ha totalt fokus på föremålet i handen, på sina egna tankar, på känslan av vinden som blåser i håret; detta som är så svårt senare i livet att vuxna tafatt och arbetsamt måste ägna sig åt det i kurser med rubriken mindfullness. Enklare och snabbare kan vi få oss det till livs i Lina Ekdahls och Emma Hanquists magnifika bilderbok Vi smular vi härmar en gök.

Den är som ett koncentrat, själva essensen av det som många barnböcker skildrar: den rena känslan av att leka, av att finnas till ihop med andra. Men medan vi vanligen får en rak historia berättad för oss om detta, drar Ekdahl och Hanquist in oss i en strömvirvel av ting och händelser utan tydlig ramberättelse, yttre eller inre sammanhang.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det finns inget jag, det finns ett vi. Det är vi som rasar ett torn, vi som provar en kjol, som äter en macka, som kittlar en bror. Ett barnkollektiv som en enhetlig organism, ett kollektivt medvetande, ett sprittande stim, som kommenderas av en likaledes månghövdad vuxennärvaro: moster Zaida, mammas jobbarkompis Siv, farfar och många fler. Först är man inne, sen ska man ut, och mitt i grottleken, mitt i utsikten från en trädtopp, då ska man in igen, och sen är det kväll.

Den här boken känns som tre olika böcker. Man kan läsa den som text, och den är myllrande och musikalisk och smygigt ironisk på sina ställen. Och sedan försjunka i underbara bilder som samtidigt handfast och poetiskt visar barnperspektivet i färg och form – diagonalerna från vuxna armar som sträcks ut och pekar mot dörren återkommer i halvt omkullblåsta trädstammar i skogen och i linan till den röda draken som rycker mot himlen.

Och så ytterligare en läsning, och då faller text och bild samman till just en väldigt stark närvaro, med en ibland dunkel dubbeltydighet i ordvalet från barnens vi-stämma när de kallas in igen av långsmala, gråa megafoner: ”Bye, bye prästkragarna och hoppet”. Vilken sorts hopp talar vi om?