En mästare på mänsklig sårbarhet

Rineke Dijkstra är mästerlig på att fånga mänsklig sårbarhet samtidigt som hennes verk präglas av stark integritet, skriver Sara Arvidsson, som sett Hasselbladpristagarens utställning.

ANNONS
|

Det finns otaligt många porträtt av unga kvinnor i fotohistorien. De har för det mesta tagits av män och därigenom speglat deras egna, ibland skeva, föreställningar av hur en kvinna bör vara och se ut. Detta har i sin tur påverkat hur många kvinnor betraktar sig själva. Den nederländska fotobaserade konstnären Rineke Dijkstras bilder och videoverk av tonårsflickor är därför förhållandevis unika: i dem tycks de porträtterade förbli individer, även när de poserar på en strand, iklädda endast baddräkt.

När jag för ett tag sedan fick veta att det var Rineke Dijkstra som skulle tilldelas årets Hasselbladpris, blev jag glad – jag har länge uppskattat hennes arbete. Dijkstras fotografier i storformatär subtila och intuitiva samtidigt som de har en utpräglad målerisk kvalitet. Hon är mästerlig på att fånga mänsklig sårbarhet samtidigt som hennes verk präglas av stark integritet, och det är en ovanlig kombination i fotosammanhang. Hennes bilder etsar sig fast, man glömmer dem inte. Dessutom är hon kvinna, vilket känns lite onödigt att påpeka men tyvärr är det fortfarande anmärkningsvärt i prissammanhang.

ANNONS

Porträtt har blivit hennes signum och personerna hon avbildar är sällan över tjugofem år. De är nästan barn, nästan vuxna – en intressant övergångsfas som man inte funderade så mycket på när man själv var i den åldern, men desto mer på nu i efterhand. Under ungdomsåren skapas grogrunden till den man så småningom ska bli som vuxen samtidigt som man befinner sig mitt i händelsernas centrum; det är svårt att hinna med allt, det går så fort. Ena dagen är nattsvart, den andra är extatisk och ljus – en emotionell bergochdalbana som gradvis mattas av med åren.

I utställningen på Hasselblad Center visas ett urval av Rineke Dijkstras produktion. Man har valt att enbart presentera hennes porträtt av flickor och kvinnor, och därmed faller bilderna av exempelvis manliga soldater och matadorer bort. Det är inte en överdrivet innehållsrik utställning, men den är konsekvent.

Ett av Dijkstras centrala verk är den pågående fotoserien Almerisa som inleddes 1994 när hon kom i kontakt med en liten flicka på en flyktingförläggning i Leiden. Almerisa hade flytt med sin familj från kriget i Bosnien och Hercegovina och efter det första mötet började Dijkstra fundera över hur det hade gått för flickan. Serien startar med en rörande bild av den sexåriga Almerisa, i vilken hon sitter på en stol som ser alltför stor ut för hennes lilla kropp. Därefter följer fler fotografier av henne– det senaste togs i år – där man steg för steg ser henne mogna. Metamorfosen är dramatisk och ibland kan man få intrycket att det inte är en person som porträtteras, utan flera olika. Dijkstras önskan att följa Almerisa genom åren påminner om omsorgen en mor kan visa sitt barn och det är överlag den uppfattningen jag får när jag ser de flesta av hennes verk. Hon verkar drivas av en önskan att förstå och knyta an till personerna hon fotograferar.

ANNONS

Tiderna har förändrats sedan Dijkstra påbörjade serien med Almerisa på 90-talet. Den något omedvetna utstrålningen som kan omge barn och tonåringar i fotografier, har kommit att ersättas av en självsäker attityd. Mobilkamerornas triumf har gjort människor mer vana vid att posera. Två fotografier – som togs i samband med inspelningen av Dijkstras videoverk The Krazyhouse (2009) – finns med i utställningen och det är framförallt bilden av Nicky jag fäster mig vid. Hennes leende ansikte är smått arrogant och hennes kajalmålade ögon verkar nästan borra sig igenom fotografiet. Det är ett magnetiskt porträtt, som också får mig att längta efter att se en annan sida av henne, den som inte är så ogenomtränglig och vass.

Dijkstras fotografier präglas ofta av såväl spänning som lugn, en subtil konflikt som även märks av i hennes videoverk. Mariana (The Fairy Doll) från 2004 skildrar en liten flickas kamp inför en balettprovspelning. Både hennes kläder och rummet som hon dansar i är babyrosa. Hon gör sig lika mycket redo för balettuppförandet som för livet som kvinna: hon ska bli bäst och fläckfri. Jag tycker det är lite obehagligt.

Det verk som ligger mig varmast om hjärtat och är mest mångbottnat är den meditativa videon Ruth Drawing Picasso (2009), där en flicka i skoluniform har slagit sig ned på marken för att teckna. Hon är djupt försjunken i sina skisser och av titeln att döma är det Picasso hon tecknar. Jag ser mig själv i flickan, som jag var för trettio år sedan, då jag alltid ritade och fick höra att ”jag befann mig i min egen värld”. Detta är en av Dijkstras styrkor: hennes produktion rymmer en stor dos empati och därigenom identifierar man sig lätt med personerna hon porträtterar. Men verket är också en stillsam protest mot manlig dominans, för kameran riktas inte mot den geniförklarade Picassos verk, utan mot den okända flickan Ruth. Hon är mer intressant, enligt Dijkstra. Detta verk understryker två saker: att det är ett behövligt drag att endast lyfta fram porträtt av flickor och kvinnor och att denna utställning är något av en normbrytare.

ANNONS

ANNONS