Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

En kompass över tankens natur

Vartenda kommatecken är mättat av innebörd i Tim Baynes Tänkandets natur. Malin Lindroth läser en bok som får världen att kännas lite större.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Tim Bayne
TÄNKANDETS NATUR
Översättning: Robert Callergård
Fri tanke 

Kalla mig gärna språkpolis. Jag står ändå fast vid att ordet ”fundering”, så som det numera används har blivit lite av ett gissel. Lika obemärkt som trämasken äter sig in i det gamla trägolvet har ordet letat sig in i dagligt tal och dyker nu upp överallt – från kundtjänster, till vårdcentralen till pendeltåget. ”Har du frågor och funderingar, kontakta tågvärden.” Ursäkta. Men vad hände med ”frågor och synpunkter”?

Språkbruket är avslöjande och säger en del om rådande samtalsklimat. I en tid som inte alltid känner gränsen mellan debatt och rättegång kan det vara vanskligt att tycka, tänka och kritisera. Hellre då ägna sig åt den minst konfrontativa formen av reflektion: den ansvarsfria funderingen. Inte bara kan det rädda en kundtjänst från kritik. Den gör det också möjligt att snabbt retirera och byta fot när debatten hettar till. (”Åh, det var bara en liten fundering. Ingenting att fästa sig vid!”) Dags att uppdatera Descartes berömda devis? ”Jag funderar därför är jag”? Nej, läs då heller en nyutkommen bok av den i Australien verksamma filosofiprofessorn Tim Bayne. Tänkandets natur. Att läsa den är att påminnas om vad som ytterst skiljer människan från det som vänder med vinden och flyter med strömmen: förmågan att tänka och tänka väl.  

Boken är tunn, drygt hundrasextio sidor, men så effektivt skriven att vartenda kommatecken är mättat av innebörd. Jag läser den som ett enda sammanhållet resonemang, lite som en lång föreläsning om det som i vardagen är lika lätt att ta för givet som ett andetag: tänkandet självt. Descartes dyker upp ganska omedelbart. Vad menar filosofen med att tänkandet är ”ett universellt instrument som kan användas i alla situationer”? 

Bayne skissar pedagogiskt på tänkandets tredelade väsen – som förmåga, mentalt tillstånd och aktivitet – och ringar in hur det skiljer sig från andra mentala tillstånd. Därefter följer sju kapitel som tillsammans blir en orienteringskarta över tänkandets natur. 
Som läsare av populärvetenskap brukar jag inte tycka om att tilltalas som en student på en grundkurs – genren kräver ett annat tilltal tycker jag – men Bayne är en såpass slipad föreläsare, och själv så märkbart engagerad i sitt ämne, att jag inte har något emot hans undervisning.  

Hur blir tänkandet en rörlig länk mellan det inre och det yttre livet? Hur tänker djur? Är mänskligt tänkande det samma överallt, i alla tider eller varierar det med kulturella sammanhang? Boken dignar av spännande frågor som tar stora fria steg mellan psykologi, filosofi, neurovetenskap och antropologi och som intressantast blir det när det handlar om tankens utmarker, dess begränsningar, irrfärder och sönderfall.  

Under rubriken Tänkande på villovägar skriver Bayne om vanföreställningar på ett sätt som går långt bortom beskrivningen som formulerats av American Psychiatric Association. Vilket sorts tänkande pågår i den som ser sig själv som Guds vänstra fot eller tror sig vara död bland levande? Är det övertygelser? En tankens fria lek? Och hur kan vanföreställningar rationellt förklaras? 

Inga svar ges förstås, men resonemangen ger mig mycket att tänka på, inte minst när det gäller vanföreställningen som utmanare av den allmänna meningen. Ska man alls kunna skriva in dessa tankens utmarker i det som Bayne kallar ”folkpsykologi” krävs, som han också påpekar, ett omskrivande av hela ramverket. 

Kapitlet om tankens villovägar lämnar mig med en lite snuvad känsla. Så också det sista kapitlet om tankens gränser, som ställer den svindlande frågan: Finns det aspekter av verkligheten som vi är utestängda från, tankar som inte kan tänka, hörn av kosmos dit den mänskliga tanken aldrig når?

I båda fallen hade jag hellre läst en hel bok på temat än de sammandrag som kortformatet tillåter. Samtidigt finns en poäng med bokens koncentrerade format. När Tänkandets natur är som bäst får man inget mindre än en intellektets PT, som pekar blicken i nya riktningar och i ett enda slag får världen att kännas lite större. Att den engelska originalutgåvan är en del av en hel serie med undertiteln ”a very short introduction to” framgår inte men den som googlar får besked. Faktum är över 500 titlar i samma anda som Baynes – kärnfulla introduktioner till ett ämne – har publicerats av Oxford University Press sedan 1995.  

För egen del skulle jag gärna se hela rubbet översatt till svenska. I en tid där människans förmåga till reflektion tycks vara det enda som står mellan oss och en förödd planet behöver vi all hjälp vi kan få. Att fundera kommer inte att räcka.