Vi vill så gärna tro på existensens inneboende rättvisa, att hut till sist går hem, den förtryckte i det långa loppet befrias och förtryckaren garanterat blir kväst; tyvärr är det inte alltid så. Lika passionerat vill vi tro att den högre konstnärliga kvaliteten i längden segrar över den trendiga medelmåttan. Att de stora begåvningarna av egen kraft automatiskt bereds sin rättmätiga plats i spotlighten. Men det finns genialitet som dör i en avsides rännsten, och – mindre dramatiskt men lika sorgligt – gedigna konstnärskap som bara vissnar bort ur det offentliga.
Här den mångsidiga artisten och sångerskan Barbro Hörberg, sällan refererad till numera, men hon gjorde flera verkligt fina album i början på 70-talet, den mesta kända Med ögon känsliga för grönt 1973. Jag minns den som en djup svalka mitt i den yviga proggen, en lyrisk tillnyktring, och nu så många år senare har ingenting väsentligt åldrats, trots att också Hörberg skrev i och påverkades av dåvarande tidsanda. Den senare märks, men bara som kuliss; sekundär nu och följaktligen ingen essens då heller.
I vägen för sig själv
En klassiker i skymundan, impregnerad mot glömskan genom sin halva kultstatus. Nu har journalisten Alexandra Sundqvist skrivit en biografi om Barbro Hörberg, och den ger oss många intressanta upplysningar, samtidigt står den genom sin stil och sina attityder något i vägen för sig själv. Barbro Hörberg var tämligen öppenhjärtig i citerade brev och uttalanden, skämtsam, rakt på sak – och samtidigt omvittnat undvikande, värnande inte bara den konstnärliga integriteten. Alexandra Sundqvist nämner bortvändheten vid ett tillfälle, men drar inga slutsatser av det.
Ty att skriva biografier är inte enkelt; oundvikligt konstrueras ur objektets egna ord och andras vittnesmål en delvis fiktiv gestalt. Sundqvist ger oss sin Barbro Hörberg-version och inget ont i det. Dock, ibland irriterar tillvägagångssättet mig.
Delvis har det göra med att Sundqvist skriver en slags halvdan romanprosa, med iögonfallande försök till inlevelse. Vilket fungerar om man skriver om sitt eget liv; när det gäller andras, de delvis bortvändas, skiner konstruktionen igenom. Hon placerar Hörberg i 70-talets bekännande tradition. Detta, att bringa dolda kvinnliga förhållanden i ljuset var då viktigt; och utskällt av myndiga kulturmän. Idag är samma förfarande trend, och har skiftat kvalitet. Det är något nästan komiskt över hur författare och artister oavsett kön numera sitter i tevesoffor och berättar vad deras verk handlar om, nämligen dem själva, bakgrunden budskapet – men varför ska vi då lyssna och läsa? Vi har ju redan fått facit.
Det är som ville Alexandra Sundqvist lyfta Barbro Hörberg ur 70-talets kulisser och sätta ner henne i vår tids. Hon bortser då från att till Hörbergs kvaliteter hör just oberoendet av stunden, situationen, trenden, kulisserna. Hörberg sjöng och skrev självklart ur sitt sammanhang, hon använde sina kvinnliga erfarenheter som råmaterial, fast låtarna i sig är inga vittnesmål. Det lustiga är att man kan direkt höra det; de har en allmängiltig sida som bortser från det privata. Det autentiska ligger inte i om hon skrev om sig själv, utan i uttrycket. Hon var konstnär. Ett feministiskt perspektiv ger mycket, men ingen slutlig förklaring, lika lite som en Brecht slutgiltigt kan förklaras av marxismen.
Allsidig
Det framgår klart av Sundqvists bok att Barbro Hörberg var en allsidig artist, låt- och textskrivare. Från och med slutet av 40-talet gick hon den långa vägen; studerade fransk viskonst i Paris, blev skådespelare, arbetade med Povel Ramel och Lasse Dahlqvist, med Lars Forssell och Beppe Wolgers, blandande som det nu heter högt och lågt. Hon samlade erfarenheter och det är säkert därför hennes väsentliga insatser på 70-talet har sådan mognad och mättnad; hon var då – och kanske aldrig – någon tonårsidol, även om hon också jobbade med barn.
Erfarenheterna från kabaréerna på 50-talet gav henne den lätt teatrala bakgrunden. Hennes sånger var iscensättningar, rollspel, även då hon hämtade råmaterialet ur det privata. Till kvaliteten hör också svårigheten att genremässigt placera hennes musikaliska uttryck. Begreppet visa är idag så brett att det inget väsentligt säger; det var inte rock, inte pop, hon arbetade i ett gränsland tillsammans med den då formidabla svenska jazzeliten.
Åter i spotlighten
Om detta hade jag gärna velat läsa mer detaljerat i Alexandra Sundqvists bok, om delarna Hörberg jobbade med för att skapa helheter, de på samma gång täta och luftiga musikaliska vävnaderna. Texterna var som av en något mjukare Sonja Åkesson.
Det låter så självklart. Inget finns egentligen att tillägga. När artisten muterar sina erfarenheter till konst blir de något objektivt, i betydelsen för alla intresserade tillgängligt. Konstnärligt tror jag inte ett ögonblick på någon form av separatism; inte politiskt heller för den delen. Kan Alexandra Sundqvists bok bringa Barbro Hörberg, död 1976 i cancer, ut ur marginalen och åter in i spotlighten är det en välgärning.
