Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

En handelsresandes död | Stadsteatern

Björn Runge sätter upp En handels- resandes död på Stadsteaterns Nya Studion. Efter en något trevande början får föreställningen kraft och värme, skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

En handelsresandes död

Stadsteatern

Av: Arthur Miller

Översättning: Jacob Hirdwall

Regi: Björn Runge

Skådespelare: Jakob Eklund, Johan Gry, Rita Hjelm, Johan Karlberg, Emil Ljungestig, Adam Lundgren, Mattias Nordkvist, Adam Randle, Anna Takanen

Spelas t o m 28 maj

Det tar ett tag innan En handelsresandes död blir en föreställning som gör skäl för beteckningen Levande klassiker. Först i näst sista scenen strax före pausen är trycket där i spel och repliker. Då inte bara förstår vi utan känner också att familjen Loman snart imploderar och att det förflutnas lögner och besvärjelser inte längre förmår hålla samman denna familjekvartett i djup kris.

Det är då det brister för sonen Biff och han går till attack: ”Skrik inte åt henne, pappa.”

”Det var då fan – ta inte honom i försvar hela t iden!”, avbryter Willy Loman hustrun Linda när hon försöker lugna honom. Biff tar ett steg mot fadern och hotar med tryck i rösten: ”Sluta skrika åt henne har jag sagt!”

Det är ett utbrott som ändrar maktbalansen i denna familj av tre män och en hemmafru i en föreställning som det är upp till var och en att genusproblematisera. Ingen återvändo, säger scenen och fortsättningen är en färd som ingen familjeterapeut kan hejda.

I första akten under premiären var instrumenten ännu inte helt välstämda och några transportsträckor blev sega. Jacob Eklund var länge lite stel i den stora huvudrollen, den om säljaren som misslyckas och vars drömmar inte längre har rim och reson.

Efter paus blev det annan temperatur, högre och varmare. Då fick föreställningen det liv den behöver för att pjäsen skall kännas angelägen ännu efter 65 år.

Eklund och ensemblen gör en mycket stark andra halvlek. Mattias Nordkvist som Biff skapar tyngd i sin gestalt som den som ensam känner faderns svek. I hans bror, Happy, hittar Adam Lundgren en kvarterscasanova med oberättigad självkänsla. Anna Takanen gestaltar hemmafru Linda med uppgift att lappa, laga och knyta makens skor. Saktmodig och lojal försöker hon jämna ut humörsvängningarna i familjens bipolära belägenhet mellan amerikansk prestationsdröm och det småskurna livet långt från alla frihetsfantasier. Här gör Takanen tror jag sin bästa roll sedan hon spelade i Pinters Aska.

Jakob Eklund agerar nu med rikare register, orkestrerar sin roll från gråtmilda känslor, revanschistiska utbrott och en förlamande insikt om att allt faller sönder i honom, runt honom. Det blir gripande. Hans ansikte stelnar i förnekelse för att i nästa stund tändas av hopp.

Björn Runges regi visar hans förmåga att lyssna av tystnaden mellan orden och gestalterna också mitt i raset. Ju närmare slutspelet uppsättningen kommer ju finstämdare blir den.

När Miller skrev det här stycket hade han traditionen från Ibsen i ryggen. Där finns samma gehör för det som står skrivet under det som sägs som hos den sene Ibsen, han som raffinerade sin dramatik i symbolistisk riktning. Millers dramaturgiska fiffighet i det här stycket, som är lika mycket ett drömspel som en social diagnos, är beundransvärd men kan också skapa problem.

När Willy Loman mitt i dramats nutidssituation överrumplas av sina minnen, av det som varit av misslyckanden, drömmar och svek, befolkas de sceniska situationerna av inklipp och flashbacks. Pojkarna Biff och Happy dyker då upp som skolgrabbar som lattjar med en boll eller har en leksaksbil i händerna. Willys älskarinna fnittrar i hotellsängen i Boston medan han i realtid sitter i hemmet i New York 15 år senare. ”Farbror Ben” gör entré som den fantasifigur som Willy behöver för att nå sin slutgiltiga lösning när försäkringspremierna är betalda och dollarmiljonen kan landa i familjehamnen.

Konstruktionen medför ett vanskligt spel på studions lilla scen. Men det lyckas utmärkt. Runge är suverän i sin hantering av övergångar mellan det stora antal scener som bygger pjäsen och Max Mitles ljusättning rytmiserar effektivt.

Så var hamnar vi då till sist? Jo, i den familjegenre som ännu härbärgerar värme och alstrar tänkvärda spänningar. Den genren har ytterligare raffinerats av samtida socialpsykologisk dramatik. Där har till exempel Lars Norén skurit djupare och blottlagt obarmhärtigare. Fri från den sentimentalitet som är ett problem i Millers stycke.

Levande klassiker? Ja, men med dödsklockorna ringande.