Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/14

En fotokonstnär i musikens värld

Han är världsberömd för sin förmåga att porträttera musiker och fånga deras värld. Utställningen 1-2-3-4 på Fotografiska är en hyllning till fotografen Anton Corbijns arbete inom musikbranschen, en resa som inleddes för mer än 40 år sedan.

– Det är samtidigt en hyllning till de band och musiker som jag arbetat med, säger Anton Corbijn när han möter pressen inför invigningen av utställning på Fotografiska i Stockholm.

Han berättar om sin bakgrund, om hur han hittade sitt yrke och sin roll. Allt började i augusti 1972. Anton Corbijns familj hade precis flyttat till staden Groningen, Nederländernas sjunde största stad. Själv var han då en blyg 17-åring som lyssnade och läste allt han kom över om musik.

– Både min farfar och min pappa var präster och jag bodde mina första år i en djupt kristen by på en ö nära Rotterdam och därför var det kanske inte så konstigt att jag längtade efter att få tillhöra den spännande musikvärlden. Det var ett friare, mer liberalt liv som lockade mig, säger Anton Corbijn.

Den där augustidagen 1972 skulle bandet Solution uppträda på eftermiddagen på ett torg i centrala Groningen.

– Hur skulle jag våga mig dit, jo, jag kom på att om jag lånar min pappas kamera kan jag, utan att det ser konstigt ut, stå längst fram vid scenen. Det gjorde jag, jag tog nio svartvita bilder och jag skickade sedan fem till ett musikmagasin som publicerade tre. Och plötsligt visste jag att det bästa sättet för mig att få vara en del av den här spännande världen var som fotograf på konserter.

Han fortsatte att fota med pappas kamera men under skolåren sommarjobbade han på en fabrik och fick så småningom råd att köpa en egen kamera.

– Jag tog fotograferandet seriöst ganska tidigt. Men på den tiden räknades inte foto som konst.

Rolling Stones, Johnny Rotten, Joe Cocker, Patti Smith, David Bowie. Listan kan göras lång på alla de musiker som Anton Corbijn porträtterat genom åren. Han räknas som den ”osynlige medlemmen” i både Depeche Mode och U2. Under flera decennier tog han bandens alla marknadsförings- och PR-bilder.

– Jag jobbar fortfarande med Depeche Mode. Det blir en affisch till bandets nästa skiva.

På Fotografiskas väggar hänger 400 bilder. Men utställningen 1-2-3-4 är inte en ”Det bästa”-samling. Bilderna är valda för att de är tidlösa.

– När jag gick igenom mina arkiv hittade jag flera bilder som ingen någonsin har sett och som inte tidigare har varit med på mina retrospektiva utställningar. De skiljer sig ganska mycket från dem som blev valda till omslag eller marknadsföring.