Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Caroline Andersson

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En flicka med särskild känsla för djur

Ingrid Bosseldal läser en ny ponnyroman som utmanar varje idé om ryttaren som en rik glidare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ungdomsroman

Lin Hallberg

Indra Larssons inte helt perfekta hästliv

Bonnier Carlsen

Jag läser Lin Hallbergs nya ponnyroman Indra Larssons inte helt perfekta hästliv och tänker att Hallbergs författarskap är en bra kontrast till den ”slappa bevakning” av hästvärlden i SVT som barnboksförfattaren Malin Eriksson nyligen uppmärksammade (GP 14/12). Ingen får något serverat på silverfat i Hallbergs romaner. Tvärtom kämpar de unga ryttarna i motvind, i snöstorm och i en helt vanlig ridskoleverklighet. Det är inte frågan om att lättvindigt köpa och byta ut tävlingsponnyer som inte håller måttet. Det är inte heller fråga om att skicka ponnyer på tillridning, ta den egna hästlastbilen till träningar eller ha föräldrar som skjutsar hit och dit och rycker in och mockar när det behövs.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: SVT:s hästprogram gömmer undan pengarna

Indra Larsson är på många sätt motsatsen till all form av hästglamour. För henne går en dröm i uppfyllelse när det flyttar in tre ponnyer i granngården och hon på nåder får möjlighet att hjälpa till med dessa. Hon mockar, slänger ner hö, tar in och ut i hagen. Och hon mörkar så gott hon kan för ponnyns ägare att hon egentligen inte kan någonting om hästar. En halv termin på ridskola har inte förberett henne för det ansvar hon får. Men med hjälp av bästisen Ruben, instruktionsfilmer på Youtube och ett stort bultande hjärta för allt som lever kommer hon ganska långt. Hon lyckas också, i bästa ponnybokstil, ge älsklingsponnyn Cosmos (som bär på en mörk hemlighet) en andra chans.

Det slutar gott och öppet. Indra Larsson är en flicka med särskild känsla för djur (inte bara hästar) och jag ser fram emot att i kommande böcker få följa henne upp i sadeln. I bästa fall har författaren och redaktören då en gång för alla bestämt sig för att utrota den hemska språkliga konstruktionen ”Även fast…”