Ett partitur av bilder på väggarna. En rytm som andas figurer, draperier, skulpturer och salar i ett melodiskt flöde. Denise Grünstein har vecklat ut sina inre visioner i Nationalmuseums tomma rum och fotografierna hänger nu på Konstakademien. Nationalmuseum, stängt för renovering 2013–2017 och tillfälligt återuppståndet med utställningar i exil. Och Denise Grünstein som fick tillgång till den tömda huskroppen våren 2014. Frukten av samarbetet blev fotosviten 1866 som minner om museets invigningsår, då salarna stod lika tomma.
När katten är borta dansar råttorna på bordet. På bästa betraktarhöjd finns fotografier av bortvända, sovande målningar, träramar och linneduk. Plötsligt stora bilder på röda rum, som ett skrik ovanpå detta stilla ackord. Gamla fotografier har ofta en sepiafärgad nostalgisk ton, här skruvas den upp. Trapphus, stengolv, allt dränkt i drama, levrat blod eller kärlek. Ännu ett tema sluter upp där mänskliga figurer artikuleras. Kvinnor som stoder eller spöken. Stilla, statuariska, fixerade i krinoliner, påbyltade med tyger, täckta i ansiktet. Förtingligade drottningar och damer vars makt finns i dyrbarheterna de bär. Människor som känns stympade och på samma gång upphöjda till utställningsobjekt och inventarier. Skynket som sveps ovanpå, är det för att någon, något, är värdefullt och ska visas upp snart, eller är det en sista smekning på väg mot glömska och död?
Denise Grünstein menar att modellerna måste vara fixerade eftersom hon använder sig av en storformatskamera. Det är ett reflexivt svar som bottnar i praktiken. Vad skulle hända om man ställde frågan igen? I katalogen står det att hon bestämt vidhåller att hon inte specifikt utforskar kvinnors utsatthet, det handlar snarare om människans situation. Ja, det finns några foton på män också, men främst är det kvinnornas, tingens och den västerländska blickens värld med referenser till René Magritte och Vilhelm Hammershøi. Vilken mänsklig situation som åsyftas förklaras inte heller. Grünstein har ett förflutet i porträtt- och modefotografi där dramaturgin ofta går ut på att skapa ett effektfullt varande utan början eller slut. Själv liknar hon sina bilder vid lösryckta scener ur en fiktiv berättelse och säger att hon är intresserad av det hon inte förstår.
De vackra bilderna strålar av starka stämningar. En betraktare kan spinna vidare i en personlig fantasi om vad allt kan vara och betyda och många konstnärer menar att det är gott så. Men det som saknas här är viljan, riktningen och incitamentet. En tydlig avsändare som definierar sitt motiv och säger: Detta vill jag, det här förstår jag inte, det här vill jag dela med mig av. Ett subjekt som genomkorsat tankerymder och som kan precisera erfarenheterna av det i en visuell utsaga. Ett jag som vill något med sin berättelse mer än att skapa valfritt uttydbara eller tydligt styrda stämningar. Det måste vara den främsta skillnaden mellan konst och beställningsfotografi. Denise Grünsteins verk befinner sig någonstans mittemellan. Fotografierna i sviten 1866 är underbara på en nivå, de kan inge många känslor och tankar, men de begränsas tyvärr av en knapphet.
I de flankerande salarna finns smakprov ur Grünsteins tidigare fotosviter. Det ena rummet bjuder på landskap, som en fond och medaktör till det Grünstein vill uttrycka. Den första resan, en silkeslen strand från Skagen där en kvinna fastnat med en av sina pumps i sanden. Grünstein söker upp det romantiska för att punktera perfektionen. I serien Figure Out syns också gyllenvita stränder och kvinnor i obekväma situationer. Hår för ansiktet, liggande över bord, fixerad med metallställning, men allt solbelyst och surrealistiskt lekfullt. Figur i Landskap är en kvinna i något hotfulla tablåer av tät vegetation och Malplace en svartvit serie där en kvinna återvänder till sin barndoms somrar utan att känna sig hemma, vare sig i miljöerna eller i sin egen kropp. Det andra sidorummet blandar stilleben och mer olikartade fotoserier. De döda tingens stilla liv besjälas av klara färger och fotografisk skärpa. Serien Winter är något annat, ett vinterlandskap med tennsoldater. Rå kyla, grått våld och den oberörda himlen ovanför.
Denise Grünstein står mitt i strömmen av hårt regisserad skönhet. Det nya projektet 1866 som ringas in av en retrospektiv och som i sin helhet bär titeln En face, ett ansikte rakt framifrån. Det betyder också att konfrontera en person rakt i ansiktet. Ansiktet i fotografierna är mestadels kvinnligt, oftast dolt eller bortvänt. En kurragömmalek som bjuder in till resor i fantasins landskap. Men en mer intressant konfrontation uteblir. Ett möte som tar in subjekt, objekt, könsroller, sex, våld, samhälle och historia. Där slår utställningen ner blicken och flörtar i halvprofil, istället för att mötas en face.
ÄMNET
När Nationalmuseums museibyggnad var tömd på såväl konst som kontorsinredning inför renoveringen fick Denise Grünstein möjlighet att göra ett konstprojekt i det tomma huset. Det blev bildsviten 1866 som syftar på museets invigningsår. Vid sidan av de nya verken presenteras också ett urval från hennes tidigare produktion.
SKRIBENTEN
Magdalena Dziurlikowska är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast utställningen med Louise Bourgeois på Moderna museet.
