Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

En diskret ockupation

Det fanns en tid när vuxna fick för vana att hota barn med kärnvapen och röda knappen (tron på riset och Gud hade just tagit slut, och klimatkrispaniken ännu inte brutit ut), bara för att själva strax förvandlas till ett slags axelvadderade, rosa pansarvagnar. Samhället blev på en gång både stöddigt och töntigt, och det är väl så man brukar känna igen en ekonomisk boom. I grunden gäller fortfarande den lagen, även om politisk färg- och trendanalys utvecklats en del sen det glada 80-talets dagar och det som på 00-talet kallats högkonjunktur inte brukar visa sig för kreti och pleti.

Kläder är till för att omvärderas, säger modet. Om skrikiga pöströjor för några år sen betraktades som en krigsförklaring mot den goda smaken, är de numer (än så länge) nåt retromodernt och bärs företrädesvis av människor som tar igen allt vad de var för små för att ha nåt begrepp om för si sådär tjugo – tjugofem år sen. Att de extrema trekantssilhuetterna och stora håren inte åter slagit igenom på full front, beror nog mest på att folk nuförtiden inte vill ta så mycket plats. Sånt har med självförtroende att göra. Och för att våga ockupera ett visst fysiskt utrymme krävs lite feststämning.

Under det tidiga 90-talet krympte liksom Sverige i storlek. Vuxna skrämde sina barn med arbetslösheten (som i princip avskaffats under föregående decennium) och den blå regeringen, fast ska man sätta färg på en känsla får väl de här åren betecknas som nattsvarta. Den som tror att hon känner igen en äkta kris, ska i alla fall inte fästa sig så mycket vid färgskalan. Även om vardagen för tillfället går i grått, målar många svenskar den egna framtiden i rosa. De har varit med förr.

Likheterna mellan nu och då står mer att finna i mönster och modeller. En hastig blick på gator och i butiker konstaterar att modet gott och väl jobbat sig fram/tillbaka till hösten –92, fast av dåtidens jättetuffa tights och stortröjor har blivit prydliga leggings och empireskurna babydoll-toppar. Förresten verkar det tidiga 90-talets flanellrutor och det sena 00-talets puffiga blusar vara på väg att sammansmälta i nån sorts gull-grunge. Materialet är kanske det samma, men utförandet lite uppmjukat och avrundat.

Det är som när nuvarande regeringsalliansen lagom till riksdagsvalet kapade orange som kampanjfärg, eller Moderata samlingspartiet satte röda kanter på sitt M. Om hur traditionella modevisningar ersätts av märkesmodeller som minglar på fester och restauranger berättar Bon-redaktören Linda Leopold i söndagens Rapport. Hon kallar det gerillakrig. Man kunde också kalla det för en diskret ockupation.