Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En chosefri och rörande sjukhusvistelse

Marie-Louise Ekmans sjukhusdagbok om mannen och folkkäre skådespelaren Gösta Ekmans kamp mot cancern visar hans skörhet, tycker UKON.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Marie-Louise Ekman

”Få se om hundarna är snälla ikväll …”,

Piratförlaget

Dagboken som nu blivit bok skulle utgöra en extra hjärna eftersom Gösta Ekmans eget minne slutat fungera.. Bild: Susanne Otto

Gösta Ekman gick ur tiden den första april 2017. Drygt fem år tidigare drabbades han av magsmärtor och läkarna fann cancer i gallgångarna. Tiden efter operationen var Ekman ytterst svag, föll i leverkoma och tidvis tungt medicinerad med morfin. I flera månader satt hans hustru Marie-Louise Ekman, som då var chef på Dramaten, vid hans sida och skrev dagboksanteckningar. Dagboken skulle utgöra en extra hjärna eftersom Gösta Ekmans eget minne slutat fungera. Gösta Ekman var förvirrad, rädd och hallucinerade. En natt klättrar han ur sängen på natten, han trillar och punkterar lungan, omtöcknad och jagad av syner. Hans delirium och underliga tal är lika allmänmänskliga som märkliga. Han ser elaka hundar (därav bokens titel), insekter, råttor, fartyg, onda gubbar och sköterskor som röker. Och han säger ibland märkliga saker, förknippar exempelvis med besynnerligt resultat ordet häst med nyheter: ”G envisas med att säga hästnyheter. / Har du lust att läsa några hästnyheter för mig. / Har du hästnyheterna med dig.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är en chosefri och rak sjukhusdagbok Ekman skrivit. Texten tycks liksom vara helt oredigerad och löper som en långdikt längs boksidorna. Den gör inte anspråk på att vara något litterärt mästerverk vilket paradoxalt är dess styrka. Det är mycket sjukdomsdetaljer och mediciner och näringsdropp och dränage och läkarsamtal och fisksoppor med kokt ägg och chokladbiskvier och laxermedel och enormt mycket feber upp och ned och förmodligen kan vem som helst som varit i närheten av cancer känna igen sig i pendlingarna mellan hopp och förtvivlan.

Efter ett tag blir det som det brukar bli i sjukhusmiljö: för monotont. Och texten knäar några gånger av att Marie-Louise Ekman inskärper hur berörd och ledsen hon är istället för att låta texten visa det. Men det som gör att den här boken till sist ändå fungerar är den ömsinta kärleksskildringen och beskrivningen av själva hjälplösheten i ett sjukdomstillstånd. En förtvivlad Gösta söker tröst och trygghet och Marie-Louise Ekman lyckas både svara kärleksfullt och ganska ofta gestalta det på boksidan så att det faktiskt går att höra Gösta Ekmans röst:

Han är i alla fall rädd hela tiden säger han.

Helst vill han ta in på ett hotell men det går väl inte?

Nej, säger jag.

Och vi kan inte sova här tillsammans?

Nej, säger jag.

Jag vaktar dig hemifrån.

Jag ligger i vår säng och vaktar dig.

Jag vet, säger G.

Ofta är deras små dialoger, beskrivningarna om hur de pussas eller sover bredvid varandra i sjukhussängen med glasögonen på för att kunna titta på varandra verkligen mycket rörande. Under läsningen är det dock svårt att inte tänka på den bortträngda sidan av Gösta Ekmans eftermäle, nämligen ett kollektivt svenskt dåligt samvete efter att den folkkäre skådespelaren under sin sista tid i livet blev gjord till åtlöje och fick verbet ”att gösta” uppkallat sig efter sitt misslyckade tal på Guldbaggegalan 2016. Det framstår som extra brutalt när boken just hela tiden åskådliggör Gösta Ekmans skörhet och utsatthet; en skörhet som också var själva signumet för hans skådespelarkonst.

Omslag till Får se om hundarna är snälla ikväll av Marie-Louise Ekman..

Men boken lämnar de sista åren därhän, slutar lyckligt och den 9:e mars 2012 skrivs Gösta Ekman ut. Marie-Louise Ekman kallar dagen för en ny bröllopsdag då deras nya liv tillsammans ska börja. Paret prisar underbetald och inkännande vårdpersonal och får fem år till tillsammans – ”sista akten” som hon kallar det.