Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

En bra båt måste vara vacker

Båtbyggare på Orust är full av historier och livsberättelser. Lusten och glädjen i jobbet är en av bokens röda trådar, att inte vilja göra något annat än att bygga båtar, skriver Ellen Mattson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Eva Borge…Margareta Bremertz
Båtbyggare på Orust
Votum

På Bohusläns museum finns i utställningen Kustland en text som jag inte kan låta bli att citera, från en skoluppsats skriven i Ellös på 1970-talet: ”Jag ska bli båtbyggare det är jag säker på för farsan bygger båtar min farfar byggde båtar så varför skulle då inte jag bygga båtar. Men jag ska bo i Kungsviken och på Orust.” Och sedan kommer slutklämmen, för säkerhets skull med versaler: ”FÖR DÄR BOR ELITEN.” 

Jag tänker på det här när jag läser Eva Borges och Margareta Bremertz Båtbyggare på Orust, för den lilla tvärsäkra uppsatsen talar inte bara om trygg identitet och kärlek till ön utan också om insikt – det är verkligen sant att eliten bor på Orust, båtbyggareliten. Redan på 1200-talet lät kung Håkon den gamle beställa sina krigsskepp i Ramshult och Kungsviken och där varven låg på hans tid ligger de än idag, strösslade längs hela den stora ön som så idealiskt erbjöd gamla tiders hantverkare både skog med de rätta träslagen och djupa vikar med flacka stränder där de kunde stå och bygga. 

Och där byggandet en gång börjat finns förutsättningarna för en fortsättning, främst genom den traderade kunskapen som lämnats vidare mellan generationer och som går tillbaka till vikingatiden och ännu längre, en icke-formaliserad kunskap som sitter i handen och inte minst i ögat. Om och om igen stöter jag i den här boken på de gamla båtbyggarnas insikt om att en bra båt måste vara vacker att se på, att funktionen och linjen hänger samman. Att man byggde utan ritning är en variant på samma tema, dragen till sin spets av Gösta Karlsson från norra Orust: ”Ritningen gjorde man sen, ifall någon ville ha.”

Borge och Bremertz har valt ut drygt tjugo varv, från Nötesund i norr till Nösund i söder, de har intervjuat ett fyrtiotal personer och sammanfattat i en serie porträtt av legendariska, sedan länge döda, båtbyggare och deras nutida arvtagare. Här finns de stora segelbåtarna i plast från bland annat Hallberg-Rassy, Najad och Malö och jämsides med dem de små sniporna, jullarna och ekorna som fortfarande byggs i trä. När passagerarbåten Zita V skulle byggas funderade skepparen först på plast men insåg sedan att det var de gamla träbåtarna som fick turisterna på Smögenbryggan att ta fram kameran. Och på Lilla Kålviks båtbyggeri vid Lyrön bygger mor och son, i åttonde och nionde led, träsnipor efter gamla mallar. ”Om kunderna önskar finns det gubbar som kan komma och plasta, men helst inte härinne.”

Lusten och glädjen i jobbet är en av bokens röda trådar, att inte vilja göra något annat än att bygga båtar, att längta efter morgonen så att man får stiga upp och bygga båtar, att som Holger Johansson i Kungsviken vid fyllda 85 få lust att bygga ännu en båt. Glädjen över båtens skönhet och personlighet är en annan, som när Vallerös ägare säger: ”Vallerö har använts till yrkesfiske i 30 år. Jag gör mig aldrig av med den, aldrig. Tror du jag skulle sälja den?” En båt är ett levande ting.

Båtbyggare på Orust är full av den här sortens citat, historier, livsberättelser. Samt naturligtvis ett stort bildmaterial som dokumenterar det de olika varven producerade och producerar, deras båtars särdrag. Att välja bland alla dessa människor och båtar är svårt, men måste jag får det bli bröderna Folke och Eilert Ericson och deras klinkbyggda, enepinnade och gaffelriggade makrillgarnbåt Blixten. Idag har bröderna slutat bygga men de delar med sig av sitt kunnande till unga båtbyggare som examineras från utbildningen i Henån. Den gamla kunskapen traderas vidare, fast på nya sätt. Fortsättning följer.