Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

En bok som måste läsas långsamt

Ragnar Strömberg läser femte delen i Håkan Anderssons romanbygge. Han är förtjust.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Det är samtidigt märkligt och lättbegripligt att Håkan Andersons författarskap hamnat under samtidens radar. 

Märkligt, för att Anderson är en vidunderligt stilsäker berättare, vars prosa fördelar skuggor och dagrar med sömngångarsäker konstnärlig precision. 
Lättbegripligt, för att hans romaner är arkeologiska utgrävningar av minne och tid och öde, som på tvärs mot allt vad bladvänderi heter, måste läsas långsamt. 
Inte för att de är tunga och svårforcerade – tvärtom är Andersons anslag fjäderlätt – utan för att de är så förtätade och mättade med innebörder och hemligheter, förtvinanden och försvinnanden.

I den förra romanen, Ansatsernas bok (2011), som utspelas på ett vittrande ostfrisiskt gods under den ariska folkgemenskapens första fyra år, formulerar berättarjaget, den MS-sjuka Constanza von Esslin, sitt främlingskap i en sundhets- och framgångsdyrkande tid, obehagligt lik vår egen: ”Varje fågel flyger på sitt sätt. Varje människa skriver på sitt. Ett skriftligt fingeravtryck.”

Den belägenheten är grundvillkoret också för Jan Eklöv, berättarjaget i Det fanns en pojke, den femte och fristående delen i Andersons romanbygge. 
Eklöv, som försvann i svitens första del Breven (2004) och som skymtat förbi i de följande delarna, har vid sjuttio fyllda dragit sig undan världen och nedtecknar sin livshistoria ombord på sin tvåmastade ketch Sjöhäxan, som ligger förtöjd i en hamn på Lanzarotes sydspets. 

Med ömsom borstiga, ömsom florstunna penseldrag skildrar de efterlämnade loggböckerna med syrlig konkretion en uppväxt under 40- och 50-talen, som frammanar en värld lika fjärran och försvunnen som berättaren själv. 

Eklövs försök att skriva och berätta sig ur den skuld som format och deformerat hans livsöde, blir till ett rekviem som är lika storartat i sin detaljskärpa som undflyende i sin helhet. Det fanns en pojke äger inte riktigt samma ovedersägliga auktoritet som Ansatsernas bok. Men Håkan Anderson är en författare av högsta rang, och kan därför bara jämföras med sig själv.