Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

En bildvärld att gå vilse i

För Kent Lindfors är orden lika viktiga som bilderna. Han antecknar ständigt. I en ny utställning på Konstmuseet kompletteras hans mångskiktade bilder av nio korta texter

På långt håll ger Kent Lindfors bilder ett intryck av att vara abstrakta, i själva verket är de uppbyggda av högst konkreta och självbiografiska detaljer. Den stora målningen Flykten (Främmande stad) har fått sin titel från historien om helgonet Juan de la Cruz som flydde från klostret i Toledo genom att knyta ihop filtar och fira ned sig från ett fönster. I mitten av målningen skymtar klostret omgivet av en labyrint av hus och murar, här flyter också en flod, floden Tajo eller är det kanske Göta älv? Och där ligger visst ett fartyg i hamnen.
- En komplex bildvärld. Här finns mycket att upptäcka, gå vilse i och beundra, säger Kristoffer Arvidsson som skrivit texterna i katalogen.

Kent Lindfors pekar på små skrotbitar i förgrunden, föremål han samlat på sig i hamnen.
- De är en sorts ställföreträdare för den realism som jag har lämnat, men skrotbitarna gör motstånd, de går inte att deformera, då skulle jag ljuga.
Som ung bodde Kent Lindfors en tid i den lilla staden Guadalupe i Extremadura i Spanien, det "mörka Spanien" som han säger, inte det soliga Semesterspanien. I Guadalupe finns målningar av 1600-talskonstnären Francisco de Zurbarán som han beundrar. Det här var på 60-talet, Lindfors hade just gått ut Konsthögskolan och sökte sig fram. På utställningen finns några målningar från den tiden, mörka små bilder som skiljer sig från de övriga som överlag är ljusare och större.
- Det tog många år innan jag kunde kombinera Spanien med Göteborg, men så småningom började de flyta ihop, säger han

På 70-talet försörjde han sig på att jobba i hamnen, satt och tecknade på rasterna och såg likheter mellan hamnskjul och romanska kyrkor. Det var med realistiska bilder från hamnen som han debuterade. Tyngd och mått var viktigt, han ville "bromsa abstraktionen". Snart började han bryta upp den realistiska formen. Han slutade jobba i hamnen, men lämnade inte motiven därifrån.
- Collage blev ett annat sätt att vara realist, men jag hade fått distans till tyngd och mått och blivit mer genomskinlig.

Vi står framför en målning han gjorde mellan 1979–1982, Hamnkranen. Kent Lindfors är inte riktigt nöjd med den.
-Hade inte det här jäkla plexiglaset varit, och hade jag haft lite färg i fickorna så hade jag gett mig på den igen. Jag är lite störd över det här hörnet, här borde det vara mer organisk rörelse.
Så där är det med nästan alla hans bilder, han kan inte sluta tänka på dem, blir inte klar förrän de sålts och försvunnit ur hans händer. Just den här är förstås i Konstmuseets ägo så den kan han inte fortsätta på, men många av dem som ingår i utställningen kommer han att ta ned och fortsätta arbeta med när utställningen är slut.

I början målade han i olja, men tempera passade honom bättre
-Olja är som att halka runt i koskit, temperan torkar snabbare och man kan snabbt lägga på nästa lager, behöver inte vänta så länge. 
Hans motivvärld rör sig runt hamnen och älven och det historiska Spanien. Brunnen på torget i Guadalupe är ett motiv han återvänder till, en del av de målningarna har han av och till jobbat med i 16 år, men på senare år har han ägnat sig mycket åt älven och dess vatten. Och nu funderar han på att "tänka större".
-Jag älskar vatten även om det är svårt att måla, men jag älskar skrotbitarna också, för att de gör motstånd.