Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En berättelse som tror på förändring

Det växte ett träd i Brooklyn är en berättelse som doftar folkbibliotek, folkbildning och klass- och kvinnomedvetande. Ingrid Bosseldal har läst nyutgåvan av Betty Smiths roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Betty Smith
Det växte ett träd i Brooklyn
Översättning: Eva Alexandersson
Nyöversättning och redigering: Ulrika Gustafsson
Bookmark

Betty Smiths roman Det växte ett träd i Brooklyn och berättelsen om Francie som växer upp under mycket fattiga omständigheter i 1910-talets Brooklyn, har lästs och älskats av generationer. Här finns ett stort armod, men också en dramaturgi som vet att utnyttja möjligheten att locka den bildningstörstiga att steg för steg närma sig sina drömmar. En mamma som (trots att hon är katolik) varje kväll läser högt ur den protestantiska bibeln och Shake­speares samlade dramer – för att språket och lärdomen ska lyfta hennes barn ur de omständigheter som dömt henne själv till livslång fattigdom. Starka kvinnor i flera generationer som inte tar vilken skit som helst. En huvudperson – flickan Francie – som ser till att med sin fars hjälp och vita lögner ta sig in på en bättre skola än den hon egentligen är hänvisad till och samtidigt ägnar sig åt att läsa alla bibliotekets böcker från a till ö.

Dröm och undergång


Det är den amerikanska drömmen och undergången i ett, med fördel drömmen. Smith väjer inte för den alkoholiserade faderns delirium, moderns bitterhet eller barnens hunger, men hon gläntar hela tiden på det där som skulle kunna bli annorlunda. Hon tar självklart ställning för värdet av facklig organisering, den gifta och den ogifta kvinnans rätt till sin lust och betydelsen av utbildning. Hon hyllar sparsamhet och redbarhet, samtidigt som hon med stark närvaro i gatuplanet och alla dess människoöden och miljöer – gården, gatan, slakteriet, bageriet, lumphandeln – och dess (uteslutande manliga) egensinniga innehavare, erbjuder levande och komiska exempel på den streetsmartness som den som är fattig av överlevnadsinstinkt och med intelligens måste utveckla.

Folkbildning och klass


Det växte ett träd i Brooklyn är en berättelse som doftar folkbibliotek, folkbildning och klass- och kvinnomedvetande. Det är nog inte heller någon slump att det för många är en historia de minns från den egna uppväxten. För mig är den starkt förknippad med mitt barndoms bibliotek. Det här är en berättelse på tröskeln till framtiden, den tror på förändring och den ger till och med anvisningar om vad som krävs för att ersätta en allomfattande brist.
Förlaget har märkt romanen med en guldskimrande cirkel i vilken det i svag relief står: ”En av århundradets bästa böcker”. Källan till påståendet är New York Public Library – där Betty Smiths roman från 1943 var en av de titlar som valdes ut att vara med på utställningen Books of the Century. Betty Smiths klassiker ska också ha varit den unga Oprah Winfreys älsklingsbok. Och nu i vår har den faktiskt ånyo uppmärksammats av New York Public Library i samband med kampanjen ”One book, One New York” – en jättestor New Yorksk läsecirkel där det är tänkt att så många som möjligt av mångmiljonstadens invånare ungefär samtidigt ska läsa – eller lyssna på – samma bok. Fem böcker lanserades av kampanjen som möjliga att rösta på – och en av dessa fem var Det växte ett träd i Brooklyn. (När ”vinnaren” tillkännagavs i mitten av mars blev det dock en betydligt yngre roman, nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie’s Americanah från 2013).

Läsecirkel i sikte


Även den svenska nyutgåvan av Det växte ett träd i Brooklyn verkar ha en läsecirkel för ögonen. I romanen ligger en fyrsidig ”läsguide” till romanen med presentation av författaren, textens bakgrund och, ja faktiskt, ett ”diskussionsunderlag till läsecirkeln – eller frågor som kan hjälpa till att fördjupa den egna läsningen”. Förlags­reklamen talar också om möjligheten att väcka liv i romanen, genom en ”moderniserad utgåva anpassad för läsare i 2000-talet”. Riktigt hur den här moderniseringen gått till framgår inte. Som översättare anges Eva Alexandersson (som översatte romanen till svenska redan 1944), men också Ulrika Gustafsson för ”redigering och nyöversättning”. Det är dessutom bara cirka hälften av den ursprungliga romanen som ges ut i den här utgåvan (en andra del utlovas).

Det luktar business


Hela upplägget lämnar mig förvirrad. Det luktar business – något som förlagets försök att para ihop Smiths roman med såväl John Williams Stoner som Hans Falladas och Elena Ferrantes författarskap starkt understryker – men det kanske också är en signal om något annat: ett nytt sätt att återuppväcka och förlänga livet på goda romaner? Och en ny läsekrets: bokcirkeln.