Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emma Nordlander | Kattbarnen

I Kattbarnen övertar tonårsbarnen föräldrarollen. Det är en verkligt fin liten berättelse som Emma Nordlander debuterar med, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Emma Nordlander

Kattbarnen

Norstedts

Det är tyst mellan människorna i Emma Nordlanders debutroman Kattbarnen. Det är också tyst runtomkring dem.

När romanen börjar sitter Amos och väntar på att hans lillasyster Dalia ska vakna upp efter ett självmordsförsök. Han satt i samma rum för mindre än ett år sedan då hans mor från Somalia dog. Pappan, som en gång var FN-soldat, blev förälskad och tog henne med till Sverige, har drabbats av en sorg så stor att han gett sig av. En dag låg det en lapp på köksbordet där det stod att han rest till Danmark. I Amos knä sitter den lilla Ella, drygt ett år gammal.

Det är som om det inte funnes någon ände på de olyckor som drabbar dessa syskon. Snart blir Amos också arbetslös. Ändå är Kattbarnen en besynnerligt hoppfull roman. Kanske för att Emma Nordlander handskas så försiktigt och respektfullt med sina personer. Hon registrerar vad de gör och vad de säger, ger inga inblickar i deras inre liv, uttalar inga anklagelser mot det samhälle som inte ser dem och deras övergivenhet. Hon bara visar oss att de finns där helt enkelt.

Hennes berättelse är påfallande lik de människor hon berättar om. Den ställer inga krav, tränger sig inte på, men får en att stanna upp och begrunda.

I det fallfärdiga huset inne i skogen där de tre syskonen bor fortsätter livet. Det är som bildade de en ny familj, där tonårsbarnen övertar föräldrarollerna. Dalia blir Ellas mamma, stannar hemma från skolan, gör välling, lagar potatismos och korv, städar och tvättar.

Livet gör inga pauser för att mammor dör och verkstäder läggs ner. Och samtidigt som man kan förfasa sig över de villkor som dessa barn lever under grips man av deras förmåga att underordna sig livets villkor, inrätta sig och behålla sin värdighet. Det är en verkligt fin liten berättelse som Emma Nordlander debuterar med. Av henne läser jag gärna mera.