Två skimrande kapitelböcker kommer från Emma Adbåge respektive Maja Hjertzell. Båda skildrar livet för en flicka på lågstadiet, huvudpersonerna är endabarn och har älskade husdjur. Ytterligare en gemensam nämnare är att flickorna klarar sig fint på egen hand utan en massa kompisar.
Adbåges bok Jag är jag har inte någon egentlig handling i form av en klassisk intrig utan fungerar mer som en rad insiktsfulla, innerligt beskrivna nedslag i snart åttaåriga Mickans liv och vardag. Mickan är full av självreflektion och helt klar över vad hon mår bra av – nämligen just vardagar, när man vet att först är det matte, sen svenska, sen rast. Det värsta hon vet är avvikelser i form av temadagar eller friluftsdagar. Mickan älskar sina föräldrar högt och tycker om sin fröken, men här finns en sorts distans, inte ovanlig för genren, vad gäller relationerna till vuxenvärlden. Det kommer till exempel till uttryck i den entusiasm de vuxna visar inför klassens teaterpjäs, ett engagemang som inte har någon motsvarighet hos många av barnen.
Också Hjertzells huvudperson Linn är lagd för introspektion. Men I love you Viktoria Andersson har en tydligare handling där vändpunkten sker när Linn och hennes mamma lyckas nå varandra, i det att mamman till slut accepterar att man inte nödvändigtvis måste ha tio flamsande tjejkompisar för att må bra. Hjertzell skriver intelligent, känsligt och satiriskt om samtiden och introducerar en vuxen förebild som är verkligt genialt konstruerad – en bokbusschaufför som drömmer om att vara cowboy, strör Schopenhauercitat omkring sig, räddar människor ur brinnande hus och låter folk vara precis som de är. I love you too, Viktoria Andersson!
