Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Emin Tengström | Broar till antiken. Antikens inflytande på svenskt samhälls- och kulturliv 1780–1850

Emin Tengström | Broar till antiken

Emin Tengströms Broar till antiken är ett vackert referensverk till ett sjunket kulturgods, anser Tomas Forser. Men författarens broar till en apokalyptisk framtid är svårare att gå.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

sakprosa

sakprosa

Emin Tengström

Broar till antiken. Antikens inflytande på svenskt samhälls- och kulturliv 1780–1850

Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhällets skriftserie

Författaren är Emin Tengström, docent i latin och professor vid Göteborgs universitet. Han är en av få som entusiastiskt rört sig över både ämnes- och fakultetsgränserna. Under decennier gav han humanekologi en plats på universitetet. Som stridbar pensionär har han lågmält och sakligt skrivit om den kortsynta hanteringen av planeten och varnat för jordens respons på de ekologiska fotavtryck som vår livsstil och civilisation lämnar. Dem som vi kan tolka och sammanfatta med att den globala medeltemperaturen stiger, Grönlands isar smälter och havsnivån höjs. Han vet att det är bråttom nu.

Sin 200-sidiga framställning har Tengström gett titeln Broar till antiken men den avslutas med reflektioner över hoten i den näraliggande framtiden och dem tycks vi ha fullgod och tillräcklig kunskap om.

FÖRMÅR DEN NUVARANDE ”kreativa klassen” som Richard Florida kallar den, detta nya skikt av forskare, författare, konstnärer, välutbildade opinionsbildare, ingenjörer och arkitekter, hantera 2000-talets utmaningar? Är de tänkande huvudena skarpa och djärva nog att både se problemen och utvägarna. Det är latinistens tunga fråga. I så fall, skriver Tengström, måste begreppet ”samhällsutveckling” ges ett nytt innehåll. Och då räcker det förstås inte med insikter. Om de politiska förutsättningarna för att åstadkomma synvändor talar Tengström tyst. Kanske lika bra det. Det får räcka med att han sällar sig till dem som inser problematikens storhet och akuta läge.

Allt det författaren påpekar och klarlägger med siffror och referenser i denna bokens avslutande del är förvisso sådant som alla bör förhålla sig till. Men broarna till framtiden är svåra att gå och det apokalyptiska framtidsscenariot har inget, låt oss säga brofäste, i bokens skildring av antiken som gradvis försvann. Det är ett kompositions- och balansproblem i boken. Relationen mellan den antika kulturens avveckling i offentlig debatt, politik och undervisningssystem och vårt eget 2000-tal är svår att urskilja. Den saknar de förmedlande socialhistoriska leden. Det är problem som traditionell humaniora har men alltför sällan brottas med.

BÄTTRE DÅ ATT följa Tengström när han frilägger antiken i förmodern tid. Omsorgsfullt urskiljer han den i konstens motivvärld, ser de klassiska retoriska mönstren i juridisk plädering och uppehåller sig vid kulturvärldens återkommande klassiska referenser. I detta sammanställer han ett stort och rikt material delvis, som han återkommande redovisar, utforskat av föregångare bland antikforskare. Rent konkret handlar det till exempel om antikens författare, genrer och diktverk som förebilder i det tidiga 1800-talets svenska vitterhet. Antikens versformer fick stor betydelse för diktarna och på det fältet, metrikens, kan man påstå att traditionsmedvetandet är borta nu men har funnits nästan in i vår egen tid. Inte bara hos Hjalmar Gullberg.

Tengström uppmärksammar förstås också latinets roll i den akademiska världen med vältalighetsövningar och översättningar av svensk dikt till latin. Antikens mönsterbildningar inom utbildningstraditionerna är ett annat av de områden som får sin genomgång ända in i introduktionen av gymnastiken. Ja, man kan ju rentav någon gång få höra idealet Mens sana in corpore sano (”en sund själ i en sund kropp”, reds anm) uttryckas och refereras till litet skämtsamt i friskis- och svettiskulturen.

EMIN TENGSTRÖM HAR gjort en kulturgärning med sin omsorgsfulla kartläggning av centrala delar i den svenska kulturens förmoderna tid och dess källor. Hans bok om broarna till antiken blir också genom sitt anslående bildmaterial ett vackert referensverk till ett sjunket kulturgods och för minnet av antiken som mental värld också när statyerna fallit.