Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Emilys porträtt | Margareta Lindholm

Tankarna går till Hollywood – och till Hemingway – i läsningen av Margareta Lindholms senaste roman, där systrarna Brontë får ta ett steg tillbaka.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Emilys porträtt

Margareta Lindholm

Kabusa Böcker

Ungefär halvvägs in i Margareta Lindholms roman Emilys porträtt börjar jag tänka Hollywood och storfilm. Med sina djuplodande, minimalistiska romaner är Lindholm inte precis en författare som jag brukar förknippa med hollywoodproduktion, men här är ju intrigen så storslaget filmisk! En berättelse om frihetssökande, klassklyftor och vänskap, kretsande kring de ikoniserade författarsystrarna Brontë – nog låter det som maffigt storfilmsmaterial?

Ramberättelsen är effektivt enkel: porträttmålaren Erin i sin ateljé ser tillbaka på sin tid som tjänsteflicka i Brontës prästgård där hon, i mötet med de skrivande systrarna, kom att upptäcka sig själv som skapande, normbrytande människa.

Porträttet av den världsfrånvända Emily, som snabbt blir Erins vän, hör till romanens höjdpunkter och jag tycker mycket om hur Lindholm låter ikonerna ta ett steg tillbaka och underdogen Erin träda fram. Samtidigt blir det som har varit Lindholms styrka allt sedan debuten 1997 – det vackra, avskalade språket – efterhand lite av ett problem.

När Emily börjar stjäla material ur Erins liv för litterära syften introduceras en intressant konflikt som det hemingwayska språket inte riktigt förmår att fördjupa och det samma gäller resonemangen om det konstnärliga seendet, som blir lite väl romantiserande för min smak.

Orden är för vackra för att nå ned i konfliktdjupen och jag ser för lite av Erins inre kamp för att jag riktigt ska tro på hennes transformation.

På film hade man kommit långt med antydda konflikter och repliker av typen: ”Erin! Har du någon gång älskat? Har någon älskat dig?” I romanens form blir Emilys porträtt mer av en språklig skönhetsupplevelse där jag inte ser tillräckligt av det berömda isberget under ytan – det outsagda som Hemingway pratade om – för att jag ska lita på att det finns där.