Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Elsie Johansson och folkhemmet

BOK: Annelie Jordahls bok om Elsie Johansson är nära utan att bli kladdig.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sedan några år tillbaka pratas det klass igen och det är åtminstone till viss del Anneli Jordahls förtjänst. Hennes Klass - är du fin nog? väckte stor uppmärksamhet när den kom för några år sedan och i den skriver hon bland annat om sina egna erfarenheter som klassresenär. Nya boken Att besegra fru J. är på sätt och vis en fortsättning men denna gång är det inte Anneli Jordahl som står i centrum utan författaren Elsie Johansson.
Det är en lite märklig bok Jordahl har skrivit. Av titeln, med underrubriken En bok om Elsie Johansson luras man att tro att det är en regelrätt biografi men så är inte fallet. Snarare än att skildra en enskild människa använder Jordahl Elsie Johanssons liv och verk som utgångspunkt för en sociologisk studie av folkhemmet. I bara ett par meningar visar Jordahl på det enorma gapet mellan barndom och vuxenliv för många av de äldre svenskar som fått se sin materiella standard höjas under 1900-talet: "Elsie Johansson låg på en halmmadrass när hon växte upp i den trånga stugan i Vendels socken i Uppland. Nu sover hon gott i en Hästenssäng".
Elsie Johansson är född 1931 och hennes liv sammanfaller väl med folkhemmets uppgång och dalande. Hon var yngst av fem barn och den enda som fick studera vidare. Hon var också den enda i sin familj som blev religiös och gick in i en missionsförsamling. Hon gifte sig ung, fick en son och ett välbetalt och tryggt arbete på posten. En krävande make och dubbelarbetet på posten och i hemmet satte stopp för drömmarna om författarskap och debuterade gjorde hon först vid 48 års ålder. Genom hennes liv berättar Jordahl om klassresan, om väckelserörelsens betydelse för många svenskars demokratimedvetande och intellektuella uppvaknande, om Posten som symbol för trygga statliga anställningar som numera bara är ett minne blott och om kvinnlig underordning och en skambelagd kvinnlig sexualitet. Anneli Jordahl samtalar i första hand med Elsie Johansson men också med vänner till henne, med andra svenskar med rötterna i frikyrkor, med forskare, med intellektuella och med före detta postkassörskor.
Anneli Jordahl är en oerhört begåvad och lyhörd intervjuare och det är i de mer personliga samtalen med både Elsie J och andra som det lyser om denna bok. Elsie Johansson återkommer gång på gång till att hon vill behålla sitt privatliv för sig själv men ändå lyckas Jordahl locka ur henne det ena förtroendet efter det andra, sådär lite i förbigående. Det är nära utan att bli kladdigt och folkhemmets historia och kunskapen om svensk arbetarlitteratur får man liksom på köpet. Lite trögare läsning blir det när hon ska berätta Postverkets eller väckelserörelsens historia och då längtar man till nästa innerliga möte.