Hon återvände flera gånger, såväl fysiskt som i tanken, till Thailand, landet hon föddes i. Hennes biologiska mor var thailändska, hennes far kom från USA; en amerikansk soldat på permission från Vietnamkriget. Året var 1971 och det skulle dröja nästan ett år innan det lilla barnet – som senare kom att heta Ellinor – lämnade sin födelseort och adopterades bort till en familj i Sverige.
Den tidiga rumsliga förflyttningen ristade in avgörande spår i Ellinor Westin. När hon började fotografera i tidiga tjugoårsåldern var det som om hon hittat en kanal för all nyfikenhet och rotlöshet som genererats under åren. Hon och Anna Bokström, som träffades 1991 på en fotokurs, fann varandra direkt och blev bästa vänner. De bar på en snarlik energi och hade mycket gemensamt. Kameran riktade de mot varandra, de åkte ut till rivningshus tidigt på morgonen innan deras dåvarande fotoassistentjobb började och iscensatte sig själva. När jag pratar med Anna beskriver hon tiden som ett slags uppvaknande.
– Vi fick i uppgift att fotografera varandra nakna i kursen vi gick i och därefter fortsatte vi med samma tema. Tidigare var vi snälla flickor men vi frigjordes när vi kom i kontakt med fotografin och med varandra. Vi sökte det fula och ville bryta oss ur den förväntade bilden av oss själva. Vi var själsfränder.
I ett svartvitt fotografi från denna tid syns vännerna avklädda med bortvända ansikten. De vägrar kontakt med betraktaren. Rummet de befinner sig i är demolerat och på golvet ligger möbeldelar, tygsjok och svåridentifierade skärvor. Bilden genomsyras av ungdomlig frustration och går att finna i den nyutgivna boken Come and seek with me elsewhere: the work of Ellinor Westin.
Boken har getts ut postumt, för Ellinor lever inte längre. Hon gick bort i cancer 2008, endast trettiosju år gammal. Sjukdomen bröt ner hennes kropp gradvis. Under en femårsperiod hittades sammanlagt fyra tumörer, den första upptäcktes i hennes vänstra bröst drygt ett år efter att hon hade förlöst sin son, Rafael. Hennes konst blev nu om möjligt ännu mer självutlämnande, och eftersom hon ofta porträtterade sig själv skildrar flera av bilderna hennes sjukdomsförlopp. Man ser henne ammandes, några sidor senare har ett bröst opererats bort.
Hon planerade allt in i det sista. Hennes fotonegativ skulle överlämnas till Anna medan kamerorna skulle skänkas till Mette Johansen. Den senare lärde känna Ellinor 1995, i samband med utställningen 413, som hon curaterade tillsammans med Eric Magassa och i vilken Ellinor och Anna medverkade.
Jag träffar Mette i hennes lägenhet i centrala Göteborg. Hennes historia påminner om Annas, för även hon drogs ögonblickligen till Ellinor.
– Jag såg Ellinor första gången på en krog i Vasastan, tidigt 90-tal. Hon strålade, hon var någon man lade märke till. Men så tog det ungefär två år innan hon och Anna kom till vår ateljé där jag och Eric arrangerade en större utställning. Vi blev vänner. Men så flyttade Ellinor och Anna till New York.
I New York började de två vännerna studera foto vid International Center of Photography. Här fortsatte Ellinors fördjupning i självporträttets möjligheter. 1998 flyttade hon till Stockholm och året därpå återvände hon till Göteborg där hon antogs vid Akademin Valand samtidigt som Anna åkte till Malmö och började studera vid konsthögskolan där. Vid denna tid började Ellinor och Mette umgås dagligen.
– Hennes konstnärskap kännetecknades av ett ständigt sökande, som troligen hade att göra med hennes adoption, säger Mette. Arbetsproverna till Valand förhöll sig till just det. Därutöver samlade hon på ljud och musik. Hon var en orädd och öppen person men också en hård kritiker. Hon uppmuntrade mig till att ansöka till Högskolan för fotografi i Göteborg, vilket jag gjorde, och kom in. Det sista halvåret hon var i livet vårdade jag henne i hemmet. Det var tufft men jag ångrar det inte.
När Anna och Mette gick igenom Ellinors ägodelar efter hennes död hittade de en oändlig mängd konst och fotonegativ, för Ellinor jobbade främst analogt. Vännerna kom fram till att de ville göra en bok där hennes konstnärskap synliggjordes.
– Det hade varit sorgligt om allt material gick till spillo, säger Anna. Ansvaret hon gav mig – att förvalta hennes bilder – var stort. Till en början var jag väldigt ledsen, jag grät ofta när jag scannade hennes negativ. Jag gick liksom in i hennes hjärna och satte mig in i hur hon måste ha känt, över att vara sjuk och rädslan inför att dö och lämna sin son.
Urvalsprocessen tog lång tid och innehöll många jobbiga kill your darlings-moment. Efter två år hade trehundra bilder valts ut men materialet behövde ändå reduceras. Anna och Mette sökte projektstöd från Konstnärsnämnden upprepade gånger fast utan resultat. Då, efter ett par år, anslöt sig Nina Bacos till projektet, även hon fotobaserad konstnär och vän till Ellinor. Hon tillförde ny energi och kom så småningom med idén att pröva crowd funding som ett möjligt sätt att finansiera boken. Efter sex veckor hade de tillräckligt med pengar för att kunna trycka upp en upplaga på 850 exemplar, varav 100 lanserades i en så kallad ’pink edition’, vars överskott går direkt till Rosa Bandet. Totalt bidrog 307 personer med pengar till realiseringen av boken, vilken gavs ut på Annas och Ninas nya förlag Sound of a Picture.
Nina Bacos berättar personliga minnen av Ellinor.
– Vi möttes genom fotografin, själv studerade jag vid Högskolan för fotografi i Göteborg, och jag förvånades över att hennes negativ var lika spretiga som mina. Det är inte en slump att hon valde att studera fri konst vid Valand istället för att studera vid fotohögskolan, eftersom programmet fri konst var mer tolerant. Ellinor inspirerades av Hannah Wilke, och liksom henne fick hon motta mycket kritik av omgivningen när hon fotograferade sig själv naken. Men för Ellinor var det ett sätt att frigöra sig och ta makten över sin kropp, visa att hon ägde den fullt ut.
Det som framförallt slår mig när jag bläddrar i boken, som är fint formgiven av Alexandre Deplanck Enerskog, är den ocensurerade känslan, och då avser jag inte avsaknaden av kläder utan den uttrycksmässiga otvungenheten. Många bilder innehåller dessutom en stark längtan, det kan vara efter en plats eller en mänsklig gemenskap, som aldrig riktigt nås. Därmed förbyts upptäckarglädjen ofta till ensamhet och Ellinor speglas i ett diffust mellanrum. Svartvita fotografier blandas med färgbilder och motiven varierar likaså. Ibland dekonstrueras de avbildade kropparna kryptiskt, andra gånger fylls rutorna med glest befolkade landskap, där individer ser ut att var på väg mot en avlägsen destination. Självporträtten med Rafael berör mest; jag känner ju till fortsättningen och kan ana hur skarp hennes förtvivlan måste ha varit under åren av cancer.
Men detta är inte bara en fotobok, det är också en berättelse om kvinnlig vänskap, lojalitet, envishet och mod.
Ellinor Westin föddes i Bankok 1971 och växte upp hos adoptivföräldrar i Värmland. Som ung studerade hon på International centre of Photography i New York och arbetade en tid nära den svenska fotografen Christer Strömholm. Sina tio sista år bodde hon i Göteborg där hon tog en masterexamen vid Akademin Valand. 37 år gammal gick hon bort i bröstcancer 2008.
Sara Arvidsson är konstkritiker och skribent och skriver regelbundet för GP Kultur. Recenserade senast Cecilia Parsberg i Varbergs konsthall.
