Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Elise Karlsson | Linjen

Elise Karlssons nya roman Linjen är en skickligt förskräckande text, menar Ingrid Bosseldal, som också ser en pånyttfödd arbetarlitteratur.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Elise Karlsson

Linjen

Natur och Kultur

I inledningen av Elise Karlssons tredje roman, Linjen, fastnar huvudpersonen Emma, just då utbränd och utanför, framför en tv-sänd politisk debatt. Hon ser och hör någon – det är lätt att föreställa sig att det är Fredrik Reinfeldt – som utstrålar oro och besvikelse. ”…de glänsande ögonen, fyllda till brädden av bekymmer”. Hon känner stark empati. Inte ska han sitta där ensam och vara samhällsbärande. ”Vi är alla ansvariga”.

Sagt och gjort och utan att passera utförsäkringen söker hon ett nytt jobb, vid ett nytt kontor. Det resulterar i en tillfällig anställning som hon med iskyla och beräkning omvandlar till en fast tjänst. Inte för att hon älskar företagets produkter (självhjälpsböcker och föreläsningar om ledarskap), men för att hon vill ha det där jobbet. Och sedan, när företaget börjar säga upp sina anställda, håller hon sig lika iskallt kvar, medan de forna kollegorna – och romanserna – sägs upp och låses ute.

Den arbetslinje som lånat romanen sitt namn, präglar också romanens mänskliga relationer. Det finns inget liv utanför arbetet – åtminstone inte i Emmas fall – och det ska inte heller finnas. Det finns inte ens något förflutet, åtminstone inte mer än i form av det CV som är nyckeln till arbetets lycka.

Linjen är en både burlesk och mycket tragisk roman. En skickligt förskräckande text som med Kafkaliknande scener och brutal känslolöshet pånyttföder den arbetarlitteratur som 80-talet både förkastade och begrät och som nu, anno 2015, får gestalta övergången från kroppsarbete, monotoni och solidaritet till skrivbordsgöra, förgänglighet och egoism.