Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elisabeth Elgán | Att ge sig själv makt

Grupp 8:s ringar på vattnet var stora, de darrar och skimrar än. Ulrika Knutson läser en bok om 60-talets feministiska pionjärer och minns sin ungdom mellan raderna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Feminism

Feminism

Elisabeth Elgán

Att ge sig själv makt

Makadam förlag

Lätt nervös öppnar jag Elisabeth Elgáns bok om Grupp 8 och 1970-talets feminism: "Att ge sig själv makt". Den ser sträng ut. Elgán är docent i historia vid Södertörns högskola, och nu ställer hon oss som var med till svars. Hon frågar inte efter färgstarka, personliga vittnesmål utan håller sig strikt till prasslande dokument i dammiga arkiv.

Tål Grupp 8 dagens ljus? Och vad blir kvar om det levande livets ljud, när grälen, sångerna och de glada skratten har tystnat?

Jag bepansrar mig. Bitvis är det knastertorrt, bitvis hejdlöst kul - med halvt dold, lakonisk humor mellan raderna. Genom att framförallt plöja årgångar av tidningen Kvinnobulletinen, och Grupp 8 Stockholms internbulletiner, har Elisabeth Elgán utfört ovärderlig grundforskning.

Utan att skönmåla visar hon rätt stor förståelse för Grupp 8:s karaktär. Många har förväxlat Grupp 8 med ett politiskt parti, men det var en pragmatisk organisation för studier och aktivism, som utmärktes av en platt organisation. Detta var ovanligt, menar Elgán.

Grupp 8 startades 1968, av åtta kvinnor i Stockholm, bland andra Barbro Backberger, Louise Waldén och Gunilla Thorgren. Under sjuttiotalet utvecklades gruppen, och tog färg av tidens frågor. Det var en socialistisk organisation, som i enlighet med tidsandan bekämpade kapitalismen. I jämförelse med resten av vänstern klart odogmatisk.

Delvis handlade det om att distansera sig från "tanterna" i de vingklippta politiska kvinnoorganisationerna. Nya, roligare, politiska moden vällde in från feminister i Danmark och USA.

Jag läser Elisabeth Elgáns bok med dunkande hjärta. Här anar jag min ungdom. I cirkeln i Grupp 8 Uppsala fanns medlemmar mellan 17 och 75 år som diskuterade stort och smått, politik, konst, sex och liv. Vi demonstrerade för arbete åt alla, sjöng och skrev revyer och tryckte affischer att klistra upp på stadens enda porrklubb: "Här utnyttjas och förnedras kvinnan". Jag hoppas att det brottet är preskriberat...

För mig blev detta en formande tid.

Tidningen Kvinnobulletinen var viktig, och debatterades ständigt. Man efterlyste bättre sätt att nå arbetarkvinnorna - tidningen borde satsa mer på hem och familj. Språket är för svårt, omslagsbilden för ful, och det handlar för mycket om sex!

Det slår mig att exakt samma kritik drabbade redaktionen bakom tidningen "Tidevarvet", som tjugotalets feminister gav ut.

Något ljushuvud föreslår att alla de vänsterpolitiska strömningar som fanns representerade bland Grupp 8:s medlemmar skulle ha sina egna spalter i Bullen samt vara representerade i redaktionen... Gud hjälpe. Minnena ser mig... och rodnar!

Jag minns vilket himla liv det blev varje gång redaktionen skojade (vilket hände ofta). Bäst var handarbetstipset "Virka en vacker pungvärmare åt din man!"

Sådant gjorde man inte ostraffat när självplågeri var högsta mode. Alla anklagar sig själva för att göra för lite, eller göra fel saker. Historikern Elgán måste gripa in, och tycker tvärtom att aktiviteten "generellt sett var hög i lokalgrupperna".

Metoderna var frejdiga från start.

Under valrörelsen 1970 förberedde Grupp 8 häcklaraktioner vid alla partiers valmöten, från KPML till KDS. Man satsade på roliga talkörer: "Geijer gillar låglönetjejer" (Geijer här är alltså LO:s ordförande, Arne Geijer). "Kungens lilla piga har slutat niga!" "Var glad - Gå till angrepp!"

Efter hand tar sexualiteten större plats.

Med sardonisk förtjusning citerar Elgán en artikel i Bullen om socialistisk barnuppfostran. Där förekommer udda röster från ett progressivt dagis i Tyskland, Kinderladen. Personalen bör "bejaka barnets sexualitet", och uppmuntra dem att onanera. Viktigt är att personalen inte överför sin borgerliga, "förträngda sexualsyn" på barnen!

Det tyska exemplet vann ingen anklang i Sverige...

Men i det officiellt ganska pryda klimatet i den svenska vänstern beskylldes Grupp 8 tidigt för att vara sexfixerade.

Elisabeth Elgán skildrar en aktion mot porrklubben Chat Noir i Stockholm 1973. Sminkade och uppklädda sitter aktivisterna i publiken, men gör sedan sin egen show. De sjunger sången "Hitta min fitta", och skanderar: "Vi vill inte köpas, vi vill inte säljas. KÖTT, KÖTT, KÖTT", och "Krossa kapitalets porrindustri".

Det hela slutade i slagsmål mellan Chat Noirs kvinnor och aktivisterna, efter att ägarna hotat sexarbetarna med indragen lön om de inte körde ut inkräktarna.

Grupp 8:s största aktion var kampanjen mot Sexualbrottsutredningen 1976. Det blev också ett genombrott för samarbete på bred front, med tretton olika organisationer, från SKV till Fredrika Bremer-förbundet.

Kritiken gällde främst två saker. Att utredningen föreslog sänkt straff för våldtäkt, om offret uppträtt "utmanande", samt föreslog sänkt åldersgräns för sexuella handlingar mot barn. Man påpekade det anmärkningsvärda i att bara en (1) medlem i utredningen var kvinna.

Aktionen blev framgångsrik. Utredningen fick bakläxa, och kvinnoperspektivet togs tillvara i en ny prostitutionsutredning.

Efter ett sommarläger på danska Femö 1974 dök den lesbiska frågan upp med en skräll. Två stora artiklar i Bullen delade massorna. Solidaritet med lesbiska systrar eller inte? Detta väckte ont blod överallt, inte minst bland maoisterna i SKP, vars Oktoberbokhandlar uppmanade till bojkott av tidningen. Inte nog med att Grupp 8 hade uppmanat till lesbisk kamp, de hade visat prov på "feminism" (ett skällsord). Samt kritiserat vänsterns kvinnosyn och kvinnornas situation i Kina... Det var droppen.

Är det något drag i Grupp 8 verksamhet som slinker ur Elisabeth Elgans källkritiska nät, så är det den gestaltande kraften. Elisabeth Elgán skriver lite raljant: "Grupp 8 tog till demonstrationer, häcklaraktioner, utskällningar och skräniga sånger..." Just det!

Om man betraktar den här tiden med kulturhistoriska glasögon, så ser man att kvinnorörelsen i bred mening ofta interagerar med konstnärer, musiker, konsthantverkare, författare och artister.

Här nämns förstås Susanne Ostens och Margareta Garpes föreställning Jösses flickor, men man kunde skriva mycket mer om Sonja Åkessons, Louise Waldéns och Kjerstin Noréns sånger, om Marie Selanders musik, om Gittan Jönssons Diskkasterska, och hennes och Kristina Abellis Prinsessan Panik. Om konstverk av Anna Sjödahl och Lena Cronqvist, eller alla epokgörande textila verk - inte minst från Göteborg, av konstnärer som Gunwor Nordström och Elsa Agéli. Och författarna Inger Alfvéns, Märta Tikkanens, Kerstin Ekmans, Marit Paulsens och Gun-Britt Sundströms böcker - alla går de i fruktbar dialog med Grupp 8 och kvinnorörelsen.

Inte minst via alla dessa konstnärers "skräniga sånger" nådde Grupp 8:s budskap - och starkt existentiella frågeställningar - ut till många kvinnors öron. Ett häpnadsväckande resultat om man ser till att medlemmarna blott bestod av några hundra kvinnor.

Oavsett storleken: Grupp 8:s ringar på vattnet var stora, de darrar och skimrar än.