Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elisabeth Åsbrinks egen familjehistoria finns insprängd i boken. Pojken som ska bli Åsbrinks far kämpar för att undkomma den död, riktad mot romer och judar, som mot krigets slut spreds i Ungern. 1947, i bokens nu, bor han på ett judiskt barnhem, på väg till ett Palestina som han aldrig når.

Elisabeth Åsbrink skriver om året då en värld på gott och ont börjar ta form

Elisabeth Åsbrink lägger historia vid historia i sin nya bok 1947, året då världen vaknar upp ur förintelsen. En uppskakande dokumentär, skriver Ingrid Bosseldal.

Genre: Sakprosa
Författare: Elisabeth Åsbrink
Titel: 1947
Förlag: Natur och Kultur

I sin nya bok, 1947, låter Elisabeth Åsbrink världen vakna upp ur förintelsen. Allt står och väger. Ingen har ännu riktigt satt ord på vad som hände. Inte heller på vad som ska ske. Trådar ur historien skapar nya eller samma mönster. Återvändsgränder, blivande helvetesgap och ansatser till försoning. Det är, som Åsbrink formulerar det, en tid när minnesluckor installeras samtidigt som både historien och framtiden ska skrivas.
I Tyskland pågår Nürnbergrättegångarna. I USA arbetar en grupp ledd av Eleanor Roosevelt fram deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I Berlin får barnen ingen undervisning i historia. De fyra nationerna i den styrande alliansen kan inte enas om hur den ska skrivas.

I Malmö hjälper Per Engdahl nazister att gå upp i latinamerikansk rök. I Washington fortsätter den polsk-amerikanska juristen Raphaël Lemkin sin livslånga kamp för att namnge det brott – folkmord - som dittills saknat namn (liksom internationella lagar och en domstol att pröva det i). Uttrycket nämns under Nürnbergrättegångarna, men först den 9 december 1948 ges det officiell status av FN .

Allt binds i platser

Elisabeth Åsbrinks text är kalejdoskopisk, i bokstavlig mening. Hon kastar upp historiska fragment, tar ner dem, lägger dem bredvid varandra och ser vad som händer. Allt – nästan – binds i platser: New York, Kairo, Delhi, Berlin, Malmö, Arab al-Zubayd, Oslo, Paris, Ismaila … Många av platserna knyts i sin tur till människoöden eller politiska och ideologiska rörelser.

Tiden flyter. Redan på den första sidan hörs anslaget: Tiden går inte riktigt som tänkt. Den 1 januari 1947 skriver The Times att britterna inte kan lita på sina klockor.
Ändå är tiden en sorts ordnande princip. Texten inleds med januari och slutar med december. Men de där månaderna rymmer händelser också ur helt andra tider. Ibland blir det förvirrat. Det går inte att läsa som om detta är berättelsen om 1947, fördelat på årets tolv månader. Åsbrinks varning om att tiden inte går riktigt som tänkt, gäller också den egna texten.
Mitt i året, mellan juni och juli, är dessutom Dagarna döden insprängda. Det handlar om

Familjen vävs in

pappa Joszéf som föds 1936 i Budapest. Och om farmodern, farfadern och farmors mor. Berättelsen framkallar ett fallande regn hos författaren. Hon vill inte skriva det, skriver hon. Det är inte bara regnet som faller, det är också döden.

1942 sänds farfadern till ett uppsamlingsläger i Ukraina och försvinner. Elisabeth Åsbrink funderar: Blev han hängd eller skjuten till döds? … Måste han krypa på knä med matskålen mellan tänderna och utstöta skällande ljud? Blev han sjuk, lades i en barack som sedan antändes? Tvingades han klättra upp i ett träd, hoppa från gren till gren och sköts när han föll ner? Hängdes han i hopbundna händer och pryglades?.

Parallellt kämpar pojken som ska bli Åsbrinks far och farmor Lilly för att undkomma den död, riktad mot romer och judar, som mot krigets slut spreds i Ungern. 1947, i bokens nu, bor fadern på ett judiskt barnhem, på väg till ett Palestina som han aldrig når.
Åsbrink lägger historia vid historia. Det Europa, genomkorsat av hemlösa flyktingar på väg mot Palestina och över Medelhavet som hon frammanar, får läst 2016 en kuslig dubbelexponering. Det är som om filmen ömsom spelas baklänges, ömsom precis börjar.

Kopplingar till 2016

I Palestina tar Israel form. I ett snart självständigt Indien mördar män sina döttrar, systrar och fruar för att andra män inte ska kunna skända dem. Vid den ungerska gränsen stoppas flyktingar. Andra flyktingar skeppas från hamn till hamn barrikaderade i en båt där den gamla balsalen byggts om till sovsalar för långt många fler än de som en gång var där och dansade.

Rättschefen på det svenska utrikesdepartementet oroar sig över alla flyktingar som han upplever vara på väg mot Sverige. Kan möjligen det brittiska styret i Tyskland hindra judarna från att ta sig till den svenska gränsen?

Uppskakande dokumentär

1947 är en uppskakande dokumentär och ett historiskt potpurri. Det är tungt mot lätt och somt faller banalt och måhända lite orättvist, som Simone de Beauvoirs kärlekshistoria med Nelson Algren och silverringen han ger henne läst genom vetskapen om miljontals människor på flykt och vad som alldeles nyss hänt.

Annat blir desto starkare, som, för att ta något som borde fortsätta ljuda genom tiden, FN:s flyktingorgan UNRRA:s strävan att möta också de mest hämndlystna offren för nazismen med förståelse och sympati … god mat och ett gott boende med möjligheter att dela rum med sina vänner och släktingar. Detta, som Åsbrink sammanfattar det, eftersom ont ska med gott fördrivas.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.