Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Elisabet Hermodsson: Synvända i dag

En sträng Elisabeth Hermodsson försvarar alla de ideal som styrt hennes skapande under ett halvsekel som bildkonstnär, visdiktare, poet och essäist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Vad återstår av sextioåttavänstern? Självrannsakan, nostalgi och ett antal lyckade karriärer. Och så Elisabet Hermodsson - en självständig och rakryggad konstnär som aldrig gått i ideologiska ledband och ännu i dag, vid åttio års ålder, håller fast vid allt hon stod för då: feminism, civilisationskritik, ekologi och en andlighet som motsätter sig all slags fanatism.
"Vad gör vi med sommaren, kamrater?" - frågade hon i en visa 1973. För några år sedan försvarade hon sin rätt som upphovsman till den raden, som en sentida kollega hittat och återanvänt. Men i sin nya essäbok - Synvända i dag - försvarar Elisabet Hermodsson hela sitt skapande och de ideal som styrt det under hennes halvsekel som bildkonstnär, visdiktare, poet och essäist.
Först blir jag lite besviken över texternas stränga allvar. Varför skriver hon arga predikningar om positivismen, oandligheten och den kulturella nedrustningen - i stället för igenkännbara minnen från min ungdoms sjuttiotal? Varför skriver hon om sina tragiska gamla husgudar Harry Martinson och Simone Weil - i stället för om sig själv, och om mig??
Men nu har jag ändrat åsikt. Det hände förra veckan, när jag var ute och cyklade.
På Konserthusets strama fasad fladdrar en blå banderoll: "Mindre kultur" står det med stora bokstäver. Vad är nu detta? Har Göring återuppstått och tagit makten i vår stad? Nej - det är bara en vanlig annonskampanj, för Göteborgs-Posten! Men ändå, kära läsare - plötsligt förstod jag Elisabet Hermodssons ståndpunkt: Kultur är ett livsviktigt, allvarligt motmedel mot alla antidemokratiska tendenser. Den måste inte alltid vara kul och lättsmält. Och dessutom har man faktiskt rätt att vara romantiskt ironisk och moralistiskt känslosam och skriva sånger, även om man inte heter Håkan Hellström:

vad gör vi med sommaren kamrater?
ska vi låta henne vara
sprida sina dofter
sin mjukhet
sin pacifism, daggtramp i gräset
och maskrosfjun över ängarna
tyngden vill inte stanna
på mina axlar
den ideologiska remmen slaknar
ljumma regnet silar ner
från mina nyckelben
samlar sig i droppar
som faller från bröstvårtorna