Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Elisabet Höglunds vrede över systern är svår läsning

Journalisten Elisabet Höglunds syster led av psykisk ohälsa och avled under hemska omständigheter 2017. Lisbeth Larsson läser en utelämnande anklagelseskrift mot vården som svek henne.

Biografi

Elisabet Höglund

Skulden jag bär på. Två systrar – två världar

Ekerlids förlag

Alltid påläst, rapp och tydlig. Det inte utan att man saknar Elisabet Höglund och hennes spretiga röda hårkalufser i rutan. I den första självbiografin hon skrev efter pensionen, En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar, läste hon lusen av sina gamla kollegor på Rapport. Det kändes helt konsekvent.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Hedenmo om Hedenmo är allt annat än avslöjande

I Skulden jag bär på – två systrar, två världar är hennes ärende ett annat, men också denna gång bärs hennes berättelse av en vrede så stark att den nästan gör boken svår att ta sig igenom. Det är en biografi om hennes syster Birgitta som avled under förfärliga omständigheter 2017, men den är lika mycket en självbiografi om deras gemensamma uppväxt och haltande vuxenrelation.

Boken är en anklagelseskrift riktad mot socialtjänsten i Varberg, som ställs mot väggen och hängs ut för sin brist på kompetens och ignorans gång på gång. Den är en anklagelseskrift mot den psykiatri som inte kunde hjälpa hennes syster. Den är en klagoskrift över en hård och kärlekslös barndom. Men framför allt är den en bok fylld av självanklagelser.

När Elisabet Höglund öppnar dörren till sin systers hus efter dennas död öppnas en mardröm för henne. Stanken är vidrig. Huset är fyllt av skräp. Nästan ointagligt. Stora svarta påsar med avskräde, gamla smutsiga kläder, avföring och matrester blockerar tillträdet till köket, där den fåtölj står som systern tillbringat det sista året i.

Hon har inte kunnat gå uppför trappan till badrummet på grund av ledgångsreumatism och socialtjänsten har vägrat installera hiss. Hon har inte ätit den mat som socialtjänsten lämnat vid dörren utan levt på chips och Coca cola. Sedan flera år har hon slutat svara i telefon och hon har heller inte öppnat dörren om någon ringt eller knackat på.

Elisabet Höglund.. Bild: privat

Det är ett fruktansvärt öde som Elisabet Höglund beskriver och det är lätt att dras med av hennes indignation. Visserligen kan man inte, som socialkontorets representanter svarat när hon kontaktat dem, tvinga på folk hjälp, men man viljan kunde avgjort varit större. Skulden Elisabet Höglund bär på delar hon med många.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.