Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Elin Olofsson | Till flickorna i sjön

Lite väl krångligt, tycker Lisbeth Larsson om Elin Olofssons roman Till flickorna i sjön, som hade vunnit på mer av realism och finstämd humor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Elin Olofsson

Till flickorna i sjön

Wahlström & Widstrand

I förra årets debutroman Då tänker jag på Sigrid tog Elin Olofsson sin huvudperson till den jämtländska byn Gärningsberg för att låta henne läka såren efter ett havererat kärleksförhållande. Årets roman Till flickorna i sjön utspelar sig till stora delar i samma lilla by. Det är dock en betydligt mörkare historia.

Även i Till flickorna i sjön har en ung kvinna förlorat fotfästet i samband med en separation. Men den norrländska naturen har i denna roman ingen tröst att erbjuda. Tvärtom skulle man kunna säga att det är själva glesbygdsmentaliteten som åstadkommit de problem som huvudpersonen Helena brottas med.

Gärningsberg är en traumatisk plats i Till flickorna i sjön. Det handlar om en mamma som gett sig av och lämnat sin dotter hos en pappa som knappast bryr sig. Det handlar om en våldtäkt. Men också om allmän elakhet, skoningslöst och nedsättande byskvaller.

Till saken hör att Helena i glädjen över att ha sluppit därifrån skrev en bok om byn. Det förlåter man henne inte.

När läsaren möter henne har hon emellertid tappat taget och lever i total ensamhet. Hon talar knappt, äter och sover nästan inte alls. Hon arbetar som timanställd städare på centralortens sjukhus och här knyts de många och komplicerade intrigtrådarna samman på ett sätt som för henne tillbaka till byn och något som ser ut som en försoning. Särskilt övertygande är det dock inte. Kanske för att Olofsson krånglar till sin historia med väl många trauman och långsökta sammanträffanden.

Det riktigt starka i Till Flickorna i sjön finns heller inte i beskrivningen av Helenas existentiella ångest utan i skildringen av hennes dagliga arbete och samvaro med de två kvinnor som liksom hon ingår i den osynliga renhållningsarmé som ser till att vi andra kan röra oss i en anständig miljö. Här finns en realism och finstämd humor som den övriga texten också hade mått bra av.