Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Elin Nilsson | Flyt som en fjäril, stick som ett bi.

Elin Nilsson | Flyt som en fjäril, stick som ett bi

Elin Nilssons roman är en bok att sträckläsa men Stina Nylén vill inte att den ska ta slut. Det finns faktiskt ingenting som inte sitter på exakt rätt plats, skriver hon.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ungdomsroman

Ungdomsroman

Elin Nilsson

Flyt som en fjäril, stick som ett bi

Alfabeta

Jag kan inte uttala mig om årets totala produktion av svenska barn- och ungdomsböcker, men jag skulle så väldigt gärna vilja utropa något i stil med att ”detta är årets bästa ungdomsroman” om Flyt som en fjäril, stick som ett bi.

Elin Nilssons andra roman är en bok att sträckläsa, att ta in med alla luckor öppna, men det vill jag inte. Jag vill nämligen inte att den ska ta slut. Jag vill fortsätta befinna mig under huden på fjortonåriga Miranda, denna hud som är så tunn och skör men så bepansrad ändå. Jag vill fortsätta njuta av den absoluta tonträffen, av det underbart målande språket, av den olidliga spänningen både i och utanför simbassängen, där Miranda befinner sig nio gånger i veckan i sin elitsatsning.

När det gäller simningen är Miranda hård som flinta. Inget får komma mellan henne och de snabbaste tiderna på 200 meter fjäril. Hon ger allt, plågar sig, avstår från nästan allting annat, och kommer till slutsatsen att det bara handlar om att stå ut med smärtan. Och det gör hon – i vattnet. På torra land är det mycket, mycket svårare. Där är det människor och inte muskelgrupper man måste stå ut med.

Som storebror Elias, sedan mer än ett år försvunnen för omvärlden, förskansad i ett mörkt rum med World of warcraft som livskamrat. Som föräldrarna, definierade som otroligt normala (de tycker att tv är bra på kvällen men dåligt på dagen, de kan gå runt med oskrapade trisslotter i plånboken i veckor) – men nu på gränsen till sammanbrott i kampen för att få tillbaka sin son. Och som Johanna – den allra bästa vännen, den livsnödvändiga, på väg bort.

Flickors vänskap är ett vanligt tema i böcker, en ingrediens som kan vara perifer eller central. Men jag har sällan blivit så drabbad av den skilsmässans smärta som Elin Nilsson gestaltar här. Miranda simmar för att vinna, men också för att inte drunkna. I den sorg som är hennes egen, och föräldrarnas, och Elias.

Språket är sjudande uppfinningsrikt och kryddat med nutidsironi, som när Miranda livspusslar sig från simhallen och hem. Citaten från Johannas blogg är nästan skrämmande i sitt blottläggande av den märkligt intima och samtidigt ytliga masskommunikationen. Elin Nilsson vänder sig smidigt mellan vasst och mjukt, mellan dråpligt och innerligt, mellan djupandning och klaustrofobi – och det finns faktiskt ingenting i den här romanen som inte sitter på exakt rätt plats.