När jag läser Elin Grelssons debutroman får jag minst en aha-upplevelse. Huvudpersonen Sara och hennes pojkvän Johannes tittar på ett heminredningsprogram. ”Snyggt det blir” säger Johannes. Det är ett uttalande av monumental oskuld. Här öppnas en avgrund. Det är den avgrund Sara lever i genom hela boken: det finns fler än Johannes, faktiskt många människor, som tittar på livsstilsprogram enbart på allvar, för glädje och inspiration, inte med alienerad avsmak eller dubbel blick av hatkärlek.
Sara betraktar alla samhällsföreteelser genom overklighetens raster. Haken är bara att hon inte vet om det. Därför ägnar hon all energi åt att behaga livsstilsguden, inte med entusiasm utan apatiskt, samtidigt som hon gör förbjudna saker i protest, typ låtsas vara kåt 13-årig flicka på nätet. Hon är förfrämligad och insyltad i en hopplös kombination, och på väg att brisera i ett av de få utlopp samhället erbjuder: destruktiviteten.
Själv ägnar jag mig åt dödenhumor istället för destruktivitet när samhällshatet hotar att käka upp mig. I humorn transformeras föraktet för fasadbyggandet och livsstilsindustrin till något som nästan liknar moderligt överseende.
Men Sara fixar inte det. Det som är själva gestaltningen i den här boken, och som gör Sara till en mycket trovärdig karaktär, är därför också ett problem. Håglösheten inför det marknadsekonomiskt patriarkala livsstilshelvetet är så stark att man som läsare riskerar att se Sara som en partikulär gnällmasochist, en charmlös individ snarare än en konsekvens av förtryckarstrukturen. När förlaget kallar henne ”höstens mest subversiva hjältinna” är det alltså bara delvis sant.
Men bortsett från det irritationsmomentet, så väntar jag med spänning på vart den här hårdföra forskningsresan ska leda Grelsson i framtiden. Det finns ett hopp, även om det är förtvivlat!
