När jag går ner i vattnet från Medelhavsstranden står en äldre herre där. Vattnet når honom till midjan. Han står och stirrar ut mot horisonten. Jag simmar mina långa simtag, ligger och flyter en stund, blir sedan rastlös och går upp. En halvtimme senare, när jag går i vattnet igen, står han kvar.
Under sommaren har vi fått veta att semestern inte är vad den har varit. Men det handlar inte om faktumet att allt färre har möjlighet att ta ut semester överhuvudtaget när fastanställningar har blivit vikariat och projektanställningar som staplas på varandra. Inte heller om egenföretagare som inte har råd att ta ut någon semester.
I Svenska Dagbladet (6/8) menar Moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmann att semesterbegreppet mist sin roll då den nya tekniken gör att vi ständigt är uppkopplade och ”alerta i flödet”. Både egenföretagare och anställda tänker på verksamheten även under sin lediga tid. Kanske borde vi omvärdera semesterns brytningspunkt mot arbetslivet? I DN Kultur (8/8) beklagar sig Aase Berg över att det är omöjligt att ha semester. Hela tiden dyker tankar upp som resulterar i artiklar. Och även i år förfasar sig krönikörer – i detta fall Catia Hultquist på DN (15/7) – om att vi alla hetsas in i semesterlyckan via idylliska foton på Instagram.
Liksom varje sommar läser jag om Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia och EmilyL. Den här sommaren utgör de en perfekt kontrast mot denna frekventa beklagan över semestern. Duras värld är tung, varm och loj. Tankar tänks, men blir aldrig mer än en tanke. Meningar påbörjas, men avslutas aldrig riktigt. Medelklassparen på semesterorten i De små hästarna i Tarquinia har så många planer, men kommer aldrig längre än att ständigt konstatera för varandra hur varmt det är.
Och jag tänker att det kanske är kärnan i semesterledigheten, det som vi bör kämpa för att försvara: tankarna som tänks men aldrig realiseras. Att varje dagdröm eller inre diskussion inte behöver utmynna i en artikel, projektplan, livsmål eller ens en åsikt. Att de idylliska bilderna nu, liksom på den analoga fotoalbumstiden, är en symbolisk markering: här är jag min egen.
Det är ingen slump att Duras i sin sista bok Det är allt, nyligen utgiven på svenska, skriver att ”det viktiga är den extrema tanken som inte leder någonstans, inte till någonting”. Ledighet innebär i sin bästa form frihet från kravet att producera någonting av värde överhuvudtaget.
När jag går ner i vattnet återigen står den äldre herren kvar. Den här gången gör jag honom sällskap. Jag ställer mig och glor mot horisonten.
