Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Elektra flimrar av abstrakt våld

Skuggorna av de dansande paren växer då och då till jätteformat i Stephen Langridges tolkning av sekelskiftesoperan Elektra. Magnus Haglund tycker om försiktigheten i regigreppet, men ställer sig undrande inför vagheten i familjerelationerna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Opera

Elektra av Richard Strauss
Göteborgsoperan
Regi: Stephen Langridge
Scenografi och kostym: Conor Murphy
Dirigent: Olaf Henzold
Solister: Sabine Hogrefe, Katarina Karnéus, Carolina Sandgren, Tomas Lind, Daniel Hällström, Mats Almgren, Matilda Paulsson, Åsa Thyllman, Mats Pettersson, Peter Loguin, Mari Lindbäck, Emelie Kroon, Mia Karlsson

Redan innan föreställningen har börjat står temat angivet i stora bokstäver på ridån: Tiga och dansa (Schweigen und tanzen). Regissören Stephen Langridge använder sig av de återkommande dansreferenserna, både i Hugo von Hofmannsthals librettotext och i Richard Strauss storslagna musik, och låter den antika tragedin bli en berättelse om en undflyende och förrädisk lättsamhet, mitt i det blodiga hämnddramat.
De dansande paren förekommer i åtskilliga scener, ibland som galaklädda festdeltagare, men oftast som skuggor som flimrar förbi som abstrakta tecken mot scenfonden. Då och då växer de till kolossalformat och blir hotfulla. Det handlar om hur något osynligt är på väg att ta överhanden, en våldsspiral som är lika mycket inre minnesverklighet som konkreta övergrepp.

Det är i linje med de psykoanalytiska dimensioner som var viktiga för Hofmannsthals bearbetning av Sofokles drama. Men ambivalensen som uppstår berättar också om ett utdraget händelseförlopp och en sorts suddighet i tidskänslan, som om de beskrivna ögonblicken ägde rum under både mycket kort och mycket lång tid. Det som stannar kvar efteråt i denna föreställning, förutom kraftfullheten i uttrycket, är de gåtfulla tecknen, som de röda dansskorna som plötsligt ställs mitt på scenen, dockfigurerna med sina stela ansiktsdrag eller troll­cirkeln som byggs upp kring Elektra. Uppsättningen förstärker det som är tankedrama. Man får tänka själv.

Elektra är ett tekniskt eldprov, framförallt för de tre kvinnliga huvudrollerna Elektra, Klytaimnestra och Chrysothemis. Det expressionistiska spänningsspelet, med oändligheter av höga språng och ett slags Wagnersång in absurdum, kräver lika delar millimeterprecision och en sorts fri rörlighet i det rytmiska. Det intressanta med Richard Strauss musik är att den, jäms med det ångestladdade och kromatiskt raffinerade, också bygger på ett lyriskt uttryck.

Den som allra bäst fångar denna dubbelhet är Katarina Karnéus i sin gestaltning av Klytaimnestra, förföljd av sina mardrömmar efter mordet på Agamemnon. Hon har en speciell förmåga att ladda de återhållsamma och nedtonade passagerna, att hålla spänningen vid liv också i små nyansskiftningarna. Här hör man den wienerisch-flyktighet som hör ihop med dansrytmerna och som Richard Strauss skulle komma att ge fullt spelrum i sitt nästa operasamarbete med Hofmannsthal, Rosenkavaljeren.

Den tyska sopranen Sabine Hogrefe, som på ett sent stadium fått hoppa in som ersättare för Annalena Persson i rollen som Elektra, har en påfallande säkerhet i bemästrandet av de virtuosa utmaningarna, och behåller kontrollen rätt igenom den harmoniska komplexiteten och de expressionistiska utbrotten. Men det finns också en scenisk stelhet som förtar en del av kraften. Det blir som tydligast i de avslutande scenerna med Elektras hallucinatoriska dansrörelser och drömartade utlevelse. Man får en känsla av instruktion snarare än intuition.

Carolina Sandgren gör en stark tolkning av rollen som Elektras lillasyster, den mer naiva och jordbundna Chrysothemis. Hon hittar stundtals en sorts kabaretuttryck i betoningen av de melodiska aspekterna och så får musiken ett annat liv, på en gång rakare och mer tvetydigt. Det finns en klanglig skärpa i hennes gestaltning som imponerar. Det gäller också orkesterspelet under Olaf Henzolds ledning som har ett påtagligt djup i ljudbilden. Det är tredimensionellt och färgrikt, öppnar sig och flyger vidare.

Jag kan känna sympati för försiktigheten i regigreppet, själva dragningen till det abstrakta föreställningsrum som öppnar berättelsen och frigör dramat från en del av den expressionistiska barlasten. Men det gör också att relationerna mellan de agerande får något vagt över sig, som om det inte rörde sig om en familj utan människor vilka som helst som bara råkade mötas.

Spänningen mellan Elektra och den hemvändande brodern Orestes, här spelad av Daniel Fjällström, blir något av ett mysterium och det gäller också mordscenerna i trapphuset, när Orestes sticker kniven i sin moder Klytaimnestra och hennes älskare Aighistos. Även våldet abstraheras.