Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ingen vanlig mor. Katarina Karnéus som Klytaimnestra i Richard Strauss Elektra, i regi av Stephen Langridge.

Elektra är redo för hämnd

"Ett fantastiskt verk", säger Katarina Karnéus, som på lördag gör första föreställningen av Elektra på Göteborgsoperan, i rollen som Klytaimnestra. En något sjukdomsdrabbad premiär, då Annalena Persson har fått stämbandsinflammation.

Richard Strauss opera Elektra är ett blodigt familjedrama där Elektra vill mörda sin mor Klytaimnestra som hämnd för att hon mördat Elektras pappa Agamemnon. 
Du spelar Klytaimnestra - ska vi kalla henne den elaka mamman?
- Både ock. Hon lider av att hennes förstfödda Ifigenia blivit mördad för att Agamemnon offrat henne till gudarna. Hon är fruktansvärt sårad. Men sedan börjar ju den här förbannelsen. Hämnd är det enda som håller dem levande i den här familjen.

Strauss Elektra hade premiär 1909 och kräver mycket både av röstresurser och också skådespeleri. Vad tycker du om att göra den här uppsättningen?
- Det är ett fantastiskt verk. Musiken är så otroligt vacker och maffig. Man blir helt fastnaglad av den. Sedan kräver verket mycket kraft, pondus och stämband. Dramat är också tungt, man går inte från jobbet och skrattar glatt precis. Vi får tvinga oss ut och ta en öl eller en kaffe ihop ibland efter repetitionerna.

Elektra står ju på scen hela den nästan två timmar långa föreställningen. Hur ser din egen insats ut?
- Ja, Elektra har ju kallats "en röstmördarroll". Jag har framför allt en stor scen i mitten. Klytaimnestra är som ett levande lik, livrädd för sina mardrömmar, hon vågar inte sova. Hon kommer till Elektra och frågar vilken rit, vilket offer som behövs för att slippa undan mardrömmarna. Elektra pratar i gåtor, hon vet att blodsoffret, den som ska dö, det är ju jag.


”Det är ingen musik man sjunger i duschen” var det någon som sa. Men det kanske du gör just nu?
- Nej, det är inte stycken man går omkring och nynnar på direkt. Jag brukar inte sjunga så mycket i duschen. Jag brukar gå igenom musiken tyst för mig själv i huvudet, och så lyssnar jag mycket på inspelningar jag gjort från mina repetitioner med pianist. Man har det med sig hela tiden.


Inledningsvis ersätts Annalena Persson i huvudrollen som Elektra på grund av stämbandsinflammation. Vad betyder det för er?
- Det betyder att det är opera som vanligt. Det är sådant som händer, vi är sårbara, våra instrument är våra röster. Vi hoppas att Annalena snart kan vara tillbaka. Men Sabine Hogrefe ersätter som Elektra. Hon är rutinerad, en riktig klippa.

Sabine Hogrefes gjorde Elektra för första gången i Regensburg för fem år sedan. Rollen har hon sjungit på flera scener och dessutom var hon cover på Metropolitan i New York. 

Annars är det ju en första gången som du, Carolina Sandgren, som gör Chrysothemis, och Annalena Persson jobbar tillsammans. 
- Ja, och det är jätteroligt, otroligt kul. 
 

Och Stephen Langridge, konstnärlig ledare för opera och drama, regisserar.
- Ja, det känns jättebra. Vi har roliga repetitioner. Han ser på sitt jobb mycket fokuserat och jobbar mycket med hur man uttrycker det man känner, från tanken, texten och ut. Vi har också Conor Murphy som designat helt otroliga, haute couture-liknande kostymer i papper. Jag har en orange, draperad, asymmetrisk, otroligt häftig klänning.

 

Läs mer: Göteborgsoperans sopraner om musiken, drömmarna och framgången.