Jag kom fram till huset strax före gryningsbönen. En liten stund senare kom min lillasyster också. Hon grät när hon öppnade dörren. ”Är far död?”
”Inte än”, sa jag.
”Läkaren sa att han var det.”
När hon hade sett att far fortfarande levde, även om han låg där och inte kunde röra sig, avtog hennes snyftningar. Min syster sa att hon hade fått ett telefonsamtal från vår mor, och hon berättade att mor hade sagt exakt samma sak till henne som till mig: Kom hem om du kan, sköterskan som tar hand om din far säger att hans njurar håller på att ge upp. Innan min syster gav sig av hade hon tittat in på studentläkarmottagningen eftersom hon hade klåda i ena ögat.
När undersökningen var klar frågade min syster läkaren: ”Förresten, vad händer när njurarna ger upp?” Läkaren, som höll på att skriva ut ett recept till henne, svarade utan att titta upp: ”Man dör.”
”Åh herregud!” tjöt min syster. Till läkarens bestörtning brast hon i gråt. Hela vägen hem grät hon eftersom hon trodde att far redan var borta.
Jag är övertygad om att far skulle ha skrattat om han hade hört vårt samtal. Han älskade att skratta. Men kanske hörde han det fast han bara inte kunde röra sig, inte ens sära på läpparna och skrocka lite. Om det faktiskt var så att han hörde det skrattade han alldeles säkert tyst för sig själv. Skrattade sig till sömns.
Vi samlades kring far. Min mor och min äldsta lillasyster läste Ya Sin-suran. Jag läste inte med. Jag kan läsa Koranen, men inte lika flytande som de, så jag valde att bara lyssna. Mina andra småsyskon är lika dåliga som jag.
Det var far själv som lärde oss att be. Om jag inte minns fel har jag läst igenom hela Koranen tre gånger. Far startade en liten surau på baksidan av vårt hus, och där lärde han barnen i kvarteret att recitera böner. Han höll också fredagspredikningar i moskén. Varje fredagsmorgon såg jag honom skriva ner vad han skulle säga. När moskéns muezzin dog tog far hans plats.
Moskén tillhörde Muhammadiyah-rörelsen, och många trodde därför att far var medlem. Han hade inget emot det; han följde till och med Muhammadiyah-kalendern för fasta och Eid, vilket bland annat innebar att han läste tarawihbönerna elva gånger. Men om det behövdes kunde han också läsa tarawihbönerna tillsammans med Nahdlatul Ulama-folk – till exempel min farfar, som alltid envisades med att läsa dem tjugotre gånger.
När jag satt där och tittade på far funderade jag på om han någonsin hade önskat att något av hans barn skulle ta hans plats i predikstolen.
”Hur skulle du klara av att predika, du som inte ens kan be ordentligt!” skulle min mor ha sagt.
Och det hade hon haft rätt i. Om far hade velat det skulle han ha skickat mig till en religiös internatskola – men i själva verket lät han mig flytta hemifrån och läsa filosofi som huvudämne på universitetet, fast han visste att det var fullt möjligt att hans son skulle sluta be och fasta. När jag kom hem efter tredje terminen klädd i en T-tröja med en bild av Lenin på var det min mor som klagade:
”Titta, din son har blivit kommenist!” (Hon uttalade det inte kommunist utan kommenist.)
Pappa skrattade bara, precis som vanligt.
Han lät också min lillebror studera boskapsskötsel, och när min bror hade experimenterat lite med olika hönsraser kom han fram till att han höll med Charles Darwin: människan och aporna hade en gemensam förfader, det fanns inga Adam och Eva. Far brydde sig inte om det, utan gav honom pengar som grundplåt till ett hönseri.
I valet 1999 röstade mor på Halvmånepartiet (det gjorde även far, efter att ha röstat på Masyumi i åratal, och sedan på Förenade utvecklingspartiet), och började med sina klagovisor igen. Det berodde på att det bara var en enda person i hela byn som hade röstat på Folkets demokratiska parti, och alla fattade att det var min lillebror hönsuppfödaren, för han var den ende i byn som hade satt upp deras valplakat framför huset.
”Ännu en av dina söner är kommenist!” Återigen skrattade far bara. Jag visste att han skulle ha blivit mer bekymrad om han hade sett något av sina barn stjäla en fisk ur en grannes damm än han var över att se den ene gå klädd i en T-tröja med Lenin på och den andre rösta på FDP.
Likväl bestämde sig en av mina småsystrar – hon som nu läste Ya Sin tillsammans med mor – för att studera vid det statliga institutet för islamisk religion i Yogyakarta. Men far verkade inte hoppas att hon skulle bli religionslärare. Det enda han sa till mig var:
”Det är dags för henne att flytta hemifrån och hitta en make.” Min tredje lillasyster, hon som grät när hon hade träffat ögonläkaren, läste indonesisk litteratur som huvudämne. Den fjärde lillasystern studerade till en examen i förvaltning. Det var bara den yngste, min bror, som ännu inte hade börjat på universitetet. Han satt där med benen i kors tillsammans med oss andra, otålig. Jag märkte att han ville gå därifrån, gå in på sitt rum och spela Playstation. Till sist gav jag honom lov att gå, eftersom jag som äldst av syskonen hade viss rätt att ge order.
”Han är kär”, sa min syster när hon hade läst klart Ya Sin. ”Han träffade en flicka på bussen för två dagar sedan.”
”En flicka?”
”Mm. Han sa att hon blinkade åt honom.”
”Och sedan då?”
Min syster skrattade till. ”Och sedan sa han att det kändes som om hans hjärta stannade. Under resten av bussturen klarade han inte att titta på henne. Han ville gå fram till henne och presentera sig, men han vågade inte.” Hon skrattade igen.
”Och sedan då?”
”Här kommer det roliga. Till sist kom han fram till sin hållplats. Han var rädd för att han aldrig skulle få se henne igen, så han tog mod till sig och tittade på henne, och har man sett på maken, hon tittade fortfarande på honom. Så medan han klev av bussen blinkade han åt henne. Och sedan, bara för att han inte tittade vart han gick, så föll han huvudstupa i diket vid vägkanten.”
Nu skrattade jag också.
Om det var något far sörjde med att dö, så var det nog att han aldrig skulle få möjlighet att se sitt yngsta barn växa upp och flytta hemifrån som vi andra. Men kanske hörde han berättelsen om min lillebror. Och om han hörde den är jag säker på att han log. Och kanske var det detta lilla leende, i djupet av hans hjärta, som varligt knuffade in honom i den långa sömnen.
Hans yngste var riktigt vuxen nu. Han blinkade redan åt en flicka på bussen.
När jag var i tidiga tonåren var mina lördagskvällar inte som mina kompisars. Ingen flickvän, inget klinkande på gitarren till Party doll (men det gjorde inget, för jag började inte gilla Rolling Stones och Mick Jagger förrän flera år senare), och inget tevetittande. I stället tog far med mig på böneläsning.
Det var faktiskt inte så dumt. Bönen hölls hemma hos kvarterets slaktare. Sammankomsten avslutades (vilket var det jag såg mest fram emot) med en måltid som var något alldeles extra, med alla möjliga maträtter med oxkött. Jag minns inte varifrån läraren som ledde bönen kom, men jag minns däremot att han hade lärt sig alla verser i Koranen på arabiska utantill, liksom deras betydelse. Om någon vände till honom med ett problem, kunde han snabbt hänvisa till ett par specifika kapitel och verser som gav en lösning. Alla hade med sig en egen Koran i indonesisk översättning, så att de kunde dubbelkolla och bekräfta det. De mest omtyckta orden var: ”Alla svar finns i denna bok.”
Sedan började läraren tala om ”våra bröder och systrar i Afghanistan”. Jag har glömt hur länge det ämnet diskuterades, antagligen var det i flera veckor.
En kväll sa jag till far: ”Jag vill åka till Afghanistan.”
Han svarade inte då, men han tog inte med mig till böneläsningen den veckan och inte veckan därpå heller. Jag minns inte om han själv slutade gå dit eller inte – och så fick alla i hushållet vattkoppor, utom jag, så far sa åt mig att gå hem till min farbror och vara där ett tag.
Jag fick låna en radio av min farbror, och i fortsättningen satt jag och hängde över den de flesta lördagskvällar. Jag hade just träffat en flicka i årkursen under mig. Jag skickade meddelanden och tillägnade henne sånger i ett program som man kunde ringa in till. Hon skickade aldrig någonting tillbaka, men jag fortsatte uppvakta henne. Det projektet, som pågick i många månader, fick mig att glömma hela den där idén om att åka till Afghanistan.
När jag nu tittade ner på far som låg i sin säng tänkte jag tillbaka på den tiden. Jag visste inte riktigt om jag borde vara tacksam. Om far hade låtit mig åka till Afghanistan hade jag kanske inte funnits vid hans sida nu. Kanske hade jag stått med på listan över de mest eftersökta brottslingarna efter att ha sprängt en kyrka eller ett hotell. Eller det kunde ha varit ännu värre. Eftersom jag anser mig vara smartare än de flesta andra skulle jag haft en ännu mer storslagen plan och drabbats av ett ännu värre öde – kanske hade jag hamnat i Guantánamo. Vem vet?
Jag tittade på far. Om han fortfarande hade haft hälsan hade han lätt kunnat läsa mina tankar, och han hade säkert skrattat så att tårarna sprutade ur ögonen på honom. ”Det skulle aldrig ha skett!” Så skulle han ha sagt. ”Du är smart, men du hade aldrig vågat. Du är en fegis, och det var därför du inte åkte till Afghanistan. Du är rädd för soldater och poliser, fast du beter dig som om du inte ens är rädd för helvetet.”
Till sist dog far. Den andra natten efter att jag kom hem, strax före gryningsbönen. Han var sextiotre år gammal, nästan sextiofyra. Han var nog rätt nöjd med det, eftersom han dog vid samma ålder som profeten. Min mor var också nöjd, för det sista ordet hon hörde far yttra innan han dog var ”Allah”.
Mor sa att far inte hade gett ett ljud ifrån sig på flera dagar, och inte rört sig heller. Men en halvtimme innan han dog började han jämra sig igen. Han andades med korta, flämtande andetag. Mor, som hade suttit hos min morfar och mormor när de gick bort, förstod att han bara hade ett par minuter kvar. ”Man känner det på lukten”, så sa min mor. Jag kände också lukten – det var som när ett barn föds. Mor ställde ett fat med malet kaffe intill far. Jag sprejade med luftfräschare.
Tillsammans med en av mina farbröder viskade vi Allahs namn i min fars öra. Till sist lyckades far säga: ”Allah … Allah … Allah.” Sedan dog han. Min mor grät. Min farbror slöt fars ögon. Min lillebror och mina småsystrar var också med. Jag ringde min fru, som hade stannat kvar i Jakarta.
Tro det eller ej, men jag har alltid tänkt mig att fars öde hängde ihop med den Indonesiska nationens öde. Han föddes en månad efter självständighetsförklaringen, och enligt kinesisk astrologi var far och Republiken Indonesien födda i samma tecken. Tuppen, med trä som grundelement. Deras öden skulle inte skilja sig så mycket åt.
Exempelvis: Jag föddes den 28 november 1975. Samtidigt befriade Fretilinpartiet Östtimor, och landet införlivades med Indonesien. Båda två – min far och Indonesien – fick en ny familjemedlem. Efter det var far lyckosam i sina affärsprojekt (som var av alla möjliga slag).
Men 1998, när far stod på höjden av sina framgångar, gick han plötsligt i konkurs. Och det gjorde Indonesien också, eller hur? Far fick en stroke och blev aldrig riktigt återställd. År 1999 började han använda en krycka att stödja sig på. Och just det året leddes Indonesien av Gus Dur, presidenten som gick med käpp.
Nu när far hade dött, skulle då även Republiken Indonesien sluta sina dagar? Jag var orolig på riktigt. Men i stället för att fundera på sådana saker var det bäst att jag tog hand om fars begravning. Han skulle begravas bredvid sin svärmor, min mormor.
Från jord till jord. Fyra dödgrävare skulle ha betalt. Gäster skulle hälsas välkomna. Släktingar måste bli underrättade. Det var så det var.
Fyra dagar senare tog jag nattbussen tillbaka till Jakarta. Efter en sju timmar lång resa skulle jag komma fram till Kampung Rambutan-terminalen. Jag satt där med luftkonditioneringen brummande ovanför mig. Jag fällde mitt ryggstöd bakåt. Jag försjönk i tankar i över en timme.
Så började konduktören närma sig min plats. Jag rotade i byxfickorna efter min plånbok. Konduktören stannade intill mig och sneglade på mig. Jag tittade upp på honom. Han verkade bli överraskad, och efter ett litet ögonblick hälsade han med orden: ”Hur står det till?”
Uppriktigt sagt trodde jag inte att jag kände honom.
Innan jag hann öppna munnen fortsatte han: ”Jag beklagar förlusten av din far.” Jag nickade och sa tack. Jag började ta fram lite pengar ur plånboken, men han viftade bort dem. ”Det behövs inte”, sa han. Så berättade han för mig att han hade haft tandvärk för ett antal år sedan. Inga mediciner hade hjälpt, men tandläkaren ville inte dra ut tanden förrän värken hade lagt sig. Till slut var det någon som hade rekommenderat honom att gå till en viss kiai, och då gjorde han det. Kiaien gav honom något att dricka: helt vanligt vatten från kranen i köket. Med ens försvann värken, och tandläkaren drog ut tanden.
”Denne kiai var din far”, sa konduktören. Ärligt talat hade jag aldrig hört den historien förut. Konduktören klappade mig på axeln och gick vidare till nästa passagerare. Det enda jag kunde göra var att stoppa ner plånboken i fickan igen, och vända mig om och se på medan han gick.
Till och med efter sin död, tänkte jag, ger pappa mig pengar till bussen. Jag log och lutade mig tillbaka i mitt säte igen. Jag tog fram min Ipod och valde låten Seasons in the sun med Terry Jacks. Jag stoppade in hörlurarna och blundade.
Goodbye, Papa, it’s hard to die …
Och sedan sov jag tungt.
Översättning: Helena Hansson
