Ehring öppnar dörren till barnhjärtat

Anna Ehring har i sina böcker många gånger visat hur skicklig hon är på att med enkla formuleringar vända ut och in på ett barns hjärta, fullt av oro och grubbel. Så också i senaste titeln Miras Martin. Martin är inte Miras, inte på något sätt, fast de lekt ihop sedan de var jättesmå. Alla är kära i Martin, vilket inte alltid är så kul för honom, varför Mira naturligtvis måste dölja att även hon får hjärtklappning i hans närhet. Istället leker de i sin hemliga koja i skogen. Men det vet ingen i skolan; där lever de separata liv, Martin kastar kottar i skogen och Mira har ett högst komplicerat förhållande till kompisen Ina, som står för nära, ställer för många frågor och blir sur ungefär en gång i minuten. Pappa längtar hon jämt efter, för han bor i en annan stad. Miras röst berättar intimt och målande om vådliga känslokast, till exempel vilket högt pris hon får betala då hon blir lite för glad; som när hon blir ombedd att vara med och spela i ett band. Då får hon inte fram ett ord för ”hennes hjärna byts ut mot ett surrande garnnystan”, hon blir varm över pannan och håret ”som om det rinner ljummet vatten ner över ansiktet”. Resultatet blir att någon annan tillfrågas istället. Att Miras mamma är fattig och att de tar skogspromenader istället för att åka på semester, och ibland bara äter gröt och blodpudding om inte mormor kommer förbi med ost och frukt till extrapris, känns dock lite pliktskyldigt återgivet. För deras familjeliv är för det mesta glatt och harmoniskt ändå. Hemma hos Ina däremot bränner det till, med utmattad mor och aggressiv bror. Ehrings språk är bildspäckat och uppfinningsrikt men också slarvigt på sina ställen, med återkommande grammatiska fel och upprepningar av typen ”ett silverhalsband i silver”. Lite synd med bristande korrekturläsning av en annars väldigt fin bok.

Stina Nylén

kultur@gp.se