Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/4

Effektivt vaccin mot glömska

Klarspråket i Hédi Frieds bok, både från eleverna och från författaren, är en inbjudan till ett sorts samtal som vi alla borde föra nu, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Litteratur

Sakprosa
Hédi Fried
Frågor jag fått om Förintelsen
(Natur och kultur)

För att närma sig stora trauman och lidanden krävs ett språk som nämner allting vid dess rätta namn. I takt med att världens lidande djupnar och kommer oss allt närmare blir det allt mer uppenbart hur dåligt tränade vi är i lidandets språk. ”Jag har inga ord för det”, säger vi och rör oss kring lidandet i stora cirklar, stirrar på en siffra, ropar på en politiker. Bara klarspråket har kraften att ta en rak väg in i lidandet. För den som genomlevt ett trauma är detta ofta det enda möjliga språket, ett hemspråk nästan.

En som behärskar klarspråket bättre än de flesta andra är Hédi Fried, författare, psykolog och ett av de sista överlevande vittnena från Auschwitz och Bergen-Belsen. I självbiografiska böcker har hon skrivit om den personliga vägen in och ut ur Förintelsen.

Nu finns också Frågor jag fått om Förintelsen, en bok som består av skriftligt formulerade svar på frågor från skolelever som Hédi Fried har mött under de drygt trettio år som hon föreläst på skolor. Att läsa den är ett effektivt vaccin mot en glömska som känns mer möjlig i dag än den gjort under hela min levnad. Dessutom är boken en lektion i hur långt in i lidandet man kan gå, hur nära smärtpunkterna man kan komma, i den stund man närmar sig dem med klarspråket som slagruta.

Boken är tunn, bara 146 glesa sidor, men med ett innehåll som lätt skulle kunna sysselsätta en gymnasieklass i ett helt läsår. Elevernas frågor är raka och konkreta.

”Varför hatade Hitler judarna?” ”Var du rädd för döden?” ”Blev ni våldtagna?” ”Vad är det värsta du har varit med om?” ”Kan du förlåta?” ”Fanns det snälla SS-soldater?” ”Känner du igen dig i dagens flyktingar?” Och Hédi Fried svarar med den kompromisslösa skärpa som är sanningsvittnets.

Tryck över bröstet

Hon berättar om nazismens framväxt i fredstid, om ett dovt malande tryck över bröstet och bortförandet, först till gettot, sedan till utrotningslägret. Hon förklarar med den sortens enkelhet, som komplicerar mer än den förenklar, hur det värsta som har hänt henne är skilsmässan från föräldrarna.

Hon minns stunden vid taggtrådsstängslet där modern pekades åt höger mot duschkabinerna som skulle fyllas med Zyklon B, hon och systern åt vänster, mot barackerna. Hon vidrör tankar som hon fortfarande inte kan eller vill tänka fullt ut och berättar om bandet till systern som hon levde nära under lägertiden.

Hon visar hur våldet blir en vardag där hon tvingats inrätta sig, hur hon levde som i en grå bubbla bortom tiden där hon tuggade saliv för att stilla hungern och fantiserade om att nattens drömmar och verkligheten bytte plats.

Skoningslöst och befriande

Klarheten i berättandet är lika skoningslös som befriande. Här finns inte en chans för läsaren att finna tröst och lindring där vi slentrianmässigt söker den. Nej, förklarar Hédi Fried, det fanns ingen logik i vem som dog och vem som överlevde i lägret, allt handlade om slump, och några vänliga SS-soldater har hon inte träffat, i bästa fall var de ointresserade. Och förlåtelse? Nej, det kräver en sorts terminologi som hon inte har haft nytta av.

Boken utmanar läsarna på alla nivåer, existentiellt och politiskt. Som nutidsmänniskor och som medlemmar i mänskligheten. Som mest uppfordrande blir det i de partier som handlar om tiden före och efter kriget, båda tider av stark förnekelse. Hédi Fried drar inga slutsatser om vad som skapar en fascist. Men hon pekar på fredens spänningar på ett sätt som gör det omöjligt att inte se parallellerna till den tid som är nu.

Nutidsmänniskan är empatisk och vill gärna hjälpa till, konstaterar Fried, men när det handlar om uppoffringar kan det sitta lika långt inne som det gjorde utanför staketet till Linnéskolan, dit svenskarna kom för att titta på de överlevande från Bergen Belsen; många ville ge presenter, men få ville höra vittnesmål.

God berättare

Hédi Fried kom till Sverige 1945 med de Vita bussarna och båten M/S Rönnskär. Över sextio år senare är hon en aktiv folkbildare som står på urstark humanistisk grund. Men hon är också en god berättare som kan konsten att klä historien i en kropp med fem sinnen. Detaljer och sekvenser från boken dröjer sig kvar på ett fysiskt kännbart vis i dagar efter att jag slutar läsa.

Som bilden av den unga kvinnan som far med båt mot Sverige, liggande i en säng bäddad med papperslakan och, varenda gång hon hör lakanens prassel, grips av en känsla av utvaldhet. Eller scenen utanför soldaternas barack, där en björkgren bryts i smyg, som en påminnelse om livet utanför lägret, och sedan smugglas in till fång­baracken i en klänningsfåll. Med den sortens gestaltning blir Frågor jag fått om Förintelsen mer än en omistlig lektion. Den blir också omistlig litteratur.

Ingen renodlad ungdomsbok

Bokens frågor må vara ställda av unga, men man ska inte göra misstaget att se detta som en renodlad ungdomsbok. Tvärtom ger klarspråket, både från eleverna och från författaren, en inbjudan till ett sorts samtal som vi alla borde föra nu. Den som deltar i ett sådant samtal lär löpa liten risk att vara den som står bredvid och tittar på när historien upprepar sig.