Åke Edwardson skakar på huvudet när han berättar om reaktionerna efter Den sista vintern, som slutade med att Erik Winter sjönk mot botten i en spansk swimmingpool. Tanken var att lämna slutet öppet, men läsarna tolkade det som att Winter dog.
- Jag var övertygad om att han skulle klara sig, men det visade sig att jag var ganska ensam om den åsikten. Såhär efteråt kan jag tycka att jag gick ett steg för långt i min ambition. Det var lite övermodigt, i och med att jag har så många läsare som följer mig så noga.
Därför lade han till ett extra kapitel i pocketversionen ett år senare, där Winter stod med sin Angela på en spansk strand och småpratade och kastade smörgås i havet. Men sedan skulle det vara definitivt slut.
- Jag gick ju ut och lovade att nu blir det inget mer. Och inget mer i genren överhuvudtaget. Men jag ljög uppenbarligen.
Åke Edwardson skrattar och tar en klunk kaffe. Vi sitter på Ahlströms kafé i centrala Göteborg, ett favorittillhåll som han delar med sin kriminalhjälte, som så mycket annat.
Efter två romaner inom andra genrer drog Åke Edwardson igång arbetet med en ny novellsamling förra hösten, en uppföljning till boken Genomresa. Då, för nästan exakt ett år sedan, kom Erik Winter tillbaka och knackade på.
- Jag började tänka på Erik Winter, att han går där i Spanien och är så trött på att vara där nere, jägaren i honom längtade tillbaka.
Åke Edwardson ringde till sin förläggare, som inte var nödbedd att skjuta novellsamlingen på framtiden till förmån för en nyuppväckt Winter. Men allt är inte som förut.
- Han mår delvis rätt hyfsat nu, men han är förändrad. Han är svagare och mänskligare än vad han någonsin har varit tidigare. Han har också större självinsikt och självironi och det är en följd av mina egna upplevelser.
För drygt tre år sedan gick Åke Edwardson in i väggen. Han hade "kört i ytterfilen i tolv år", tagit på sig för mycket, aldrig tackat nej till något. I efterhand kan han se tecknen på det annalkande sammanbrottet i sina egna romaner.
- Jag förutsåg min egen kris genom att gestalta den hos Winter. I de två sista Winterböckerna så mådde han ju skit. Det var en projicering från mig, det var väldigt många saker som han hade som sedan drabbade mig.
Åke Edwardson fick utmattningstinnitus som vid det här laget har dämpats, från "ett godståg i huvudet" till något han bara hör när han ska somna. Men Winters tinnitus dånar genom den nya boken.
- För två-tre år sedan hade det varit omöjligt för mig att skriva så, eftersom jag själv var så affekterad av tinnitus. Men nu har jag en coolare inställning och den stackaren får ta över det, säger han och tillägger:
- Men det kommer bli bättre även för honom. Jag tänker skriva åtminstone en Winter till och det blir nog lugnare då.
I Hus vid världens ände kommer Winter hem till en frusen stad och får ett fall där en mamma och två små barn hittas mördare i sitt hem. Kvinnans spädbarn lever fortfarande, om än knappt. Det hela utvecklar sig till ett tätt drama, där dialogen är mer avskalad än tidigare.
- Det är nog det starkaste jag skrivit åtminstone vad det gäller språket och gestaltningen. Densiteten är hög.
Nästa Winterbok har redan ett arbetsnamn: Den smutsiga floden. I den försvinner kollegan Ringmars son från sitt jobb på ett hotell i Kuala Lumpur, som betyder just smutsig flod.
- Jag har ju varit ganska mycket i de regionerna, och sannolikt sticker jag dit i vinter igen. Så jag har planerat för två Winterböcker. Sedan ska jag ta upp arbetet med min stora novellsamling, som ska heta Hemresa. Den kommer att ta minst två år att skriva.
Det är full fart nu, har du hittat en bättre balans i livet?
- Ja, jag försöker att vara försiktig, det är extremt viktigt. Jag skriver ingenting den här månaden, utan koncentrerar mig på sådant här, det mår alla bäst av.
Han skärper blicken och lutar sig fram.
- Har du haft ångest? Riktig ångest från en depression är som att ha tio baksmällor på en gång i kroppen. Jag säljer hellre noll böcker, skriver noll ord, än att komma tillbaka till ett sådant tillstånd. Jag tror att jag har lärt mig det. Jag känner så.
Fullständigt namn: Karl Åke Peter Edwardson.
Ålder: 59 år.
Bor: I Göteborg och i en by i Småland.
Familj: Hustrun Rita och två vuxna döttrar.
På nattygsbordet: The Lady and the Peacock: Peter Popham (en biografi om Aung San Suu Kyi), samt The Druggist of Auschwitz – A Documentary Novel: Dieter Schlesak.
Aktuell: Med Hus vid vägens ände, den elfte kriminalromanen om Erik Winter.
