Ebbot i full blom

Planerna ändras.

Ebbot hoppar in i bilen genom ett buskage vid uppfarten, vill inte vara hemma och göra intervjun. Han är inte arg men suckande, svettigt bestämd, ”trött på hemma-hos-bilder på mig och hundarna”.

Så vi kör mot havet. Struntar i standardfrågorna om antalet kaftaner i garderoben, kärleken till pälsdjur och vilket som är hans livs eget soundtrack – enligt honom tyska musikjournalisters vanligaste fråga.

I stället tar vi den sista och egentligen alltför privata frågan. Den som klibbar fast vid framgångsrika kvinnor men som män sällan får – i alla fall inte en manlig rocksångare med drygt 25 år som frontfigur i två av samtidens mest utlevande och mytomspunna svenska band: Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives.

Du har inga barn?

– Sanna och jag har haft samma inställning: får vi barn så får vi. Nu blev det inte så men man kan ta hand om liv på många olika sätt. Jag är gudfar, jag har en massa brorsbarn som är nära. Och det känns som om jag har fått barn i och med nya bandet, de andra är födda 1993, jag var 27 år när de föddes! De är så vuxna och smarta att jag måste skärpa mig, jag kan inte balla ur ihop med dem. Så barnen kom till mig, det var bara en annan slags befruktning.

Vi kör genom Särö. 187 centimeter Torbjörn Ebbot Lundberg sitter ihopvikt i passagerarsätet och fnyser sig förbi golfbanan. Pekar på ett uppenbart dyrt jättehus.

– Där bor ett par som äger mer än allt. Och jag vet att de ändå är så olyckliga, säger Ebbot som själv bor på ”fel” sida av 158:an, med vägen som barriär mot havet och där det luktar hästskit.

Han har ofta svårt att förstå sig på människor och de val de gör.

Ebbot – namnet kom till under en fylleresa till alperna där en ingrediens var att tala baklänges och Tobbe blev Ebbot – är fri. Att gå helt sin egen väg efter alla år i band var en lättnad han var oförberedd på. Att slippa front-ansvaret. Slippa kompromissa. Soloalbumet For the ages to come gavs symboliskt ut på hans 50-årsdag i februari.

– Bandåren var en skola. Nu börjar jag på riktigt, jag menar börjar verka på riktigt. Jag är inte låst längre.

Ordet ”verka” är viktigt. Musiken är betydelsefull. Inte hans person. Inte ens hans eget liv. Ebbot har levt i 50 år och uttrycker förvåning över detta faktum.

Varför just han? Han har kört på, provat det mesta, saknat trösklar och gränser och har fortfarande svårt att hantera en uppdukad buffé utan att ta av allting. Fokus har varit Ebbots svåraste, personliga utmaning.

– Ja, varför just jag? Jag har levt efter mottot att ”våga leva så att jag kan dö”. Jag är en nyfiken människa, det är min största tillgång. Och jag tror att 'when your number is up, your number is up', säger Ebbot Lundberg och ursäktar att han använder engelska uttryck hela tiden, men påpekar att de på svenska blir patetiska.

Han är lycklig just nu – beroende på hur man definierar lycka. I alla fall långt mer lycklig än det olyckliga paret i sin mångmiljonvilla en bit bort. Nöjd är han inte, nöjd är ett farligt tillstånd, däremot är han tacksam:

– Jag är tacksam över allt som varit, alla äventyr. Det är så mycket skit som pågår, jag vill skapa oaser. Jag har fått ett liv och vill ge tillbaka, ge mer än jag tar. Om jag har lyckas får andra bedöma.

50-åringen framför mig är påtagligt vuxen. Ändå barnslig på ett löjligt sätt. Att vara yrkesmässigt impulsiv, kreativ och oförutsägbar är en sak. Han pratar om ja-sägare och fals-

ka vänner (”jag har alltid kunnat genomskåda dem”) och den lilla krets av människor som tycker att de vet hur man strategiskt ska forma ett musikliv.

– Jag kan göra tvärtom bara för att folk förväntar sig en viss sak. Ja, det är oerhört barnsligt men det betyder inte att det är dåligt.

Efter det breda, folkliga genomslaget i TV4:s Så mycket bättre 2013 sa han nej till allt som andra tyckte att han borde göra. Sket i att rida på vågen, undvek skivbolagen som låg efter honom, borde dragit in mer pengar men hoppade av den strategiska linjen. Måste alltid skruva bollen: han döpte de sex tolkningarna från tv-programmet till ”Sex tracks in a laxask”.

Det är som att han måste ge livet en klackspark så att det inte blir pretentiöst eller mumifierat. Rugga upp kanterna på kaftanen och hoppa fram bakom ett hörn. Den som inte är klart definierad har mindre att förlora.

– Det finns tråkiga artister och det finns roliga. Jag är förhoppningsvis en rolig.

Ändå är det den egna flummigheten som han är less på. Att han kan framstå som ett verbalt virrvarr. Ebbot Lundberg säger saker rakt ut, associerar, vindlar vidare och som intervjuare hinner du inte med. Och så blir det saftiga shaman-texter i kvällstidningarna om att han kan se in i människors väsen.

Han har förstått att han inte är snabbare än andra människor, men tänker mer associativt. Naturligt fokus får han bara av saker som intresserar honom. Då blir han uppslukad. Och befinner sig utanför tiden.

Jo, han tror att han har någon slags diagnos. Allt tyder

på det: koncentrationssvårigheterna och gränsdragningsproblemen.

Där finns kanske en delförklaring till varför det blev just ljud, just musik och inte någon annan konstform. Musik är den mest kraftfulla konstformen, ren energi, menar Ebbot Lundberg. Musik går förbi våra skyddsvallar. Vi förlorar oss själva och befinner oss inuti tiden, inuti ett naturligt fokus.

Tre långfärdsbussar har stannat vid krogen vi sitter på. Han tittar på människorna som kliver av. Försöker förklara hur musiken pågår hela tiden inuti:

– Jag kan höra dem som går hitåt, kan tonsätta dem. Om en gubbe går lite roligt så hör jag en skojig bastuba. Det är ingen unik egenskap, men den är väldigt påtaglig för mig.

Att ha 35 spelställen inbokade på pågående turnén, allt-

ifrån Åstols rökeri till stora festivalscener i Europa, är inte heller strategiskt. Han gör sig för tillgänglig. Men det är vad han älskar.

– Jag vill inte dyka upp en gång om året. Jag skulle gå sönder. Jag vill inte vänta, inte vara strategisk, jag har gjort Letterman, jag har ingen prestige kvar på det sättet. Rock ska ju vara frihet, då är det ju galet om man låser sig i en skitnödig roll. Då har man misslyckats.

Han vill ha sig själv som idol om tio år, tycker att allt han gjort hittills håller långsiktigt och anser att det är dags att ge ut låtarna från tonårens fjuniga fegpunkband Sure Tråkings Trio.

Ur någon annans mun hade det låtit narcissistiskt eller grandiost. I stället låter det som något Bamse snackar om med Lille Skutt. Honungsvänliga självklarheter.

Räddningstjänsten har nyss gått ut med en vädervarning och monsterstora popcornformade moln drar in österifrån. Ebbot Lundberg torkar svett ur pannan och längtar efter att åskan ska mullra i gång i den 30-gradiga hettan.

Han är inte bra på väntan. Värdelös. Hellre dramatik, blixtar, urladdning och en känsla av att vara nästan för sent ute. Under ett par timmar återkommer ämnet tid. Han gräver sig ner i parallella tider, om tidlöshet som en plats han är i när allt stämmer, i en låt, i en film, i studion eller på scen. Närvaron är som störst när tiden är frånvarande.

Pojken som fantasiflöt långt bort i skolan, som rann iväg till andra världar medan läraren pratade om vetets betydelse i Västergötland, ansågs frånvarande och lite smådum.

Han tog igen det på roliga timmen. Och när hans föräldrar, Kerstin som jobbade inom barn- och ungdomspsykiatrin och Per-Ivan som var vd på Ackords-

centralen, köpte loss ett flipperspel från Liseberg till villan i Askim, blev hemmet en slags fritidsgård.

De var fyra bröder, lägg till en fosterbror, i ett välordnat villaområde på uppgång. Fem grabbar, flipperspel och härjningar. En plats där alla var välkomna.

– Stackars grannar. Huset var som The Factory utslängt i Askim, säger Ebbot och syftar på Andy Warhols berömda studio i New York.

Hemmet var kaos och en oas på samma gång. Mamma köpte en tramporgel till näst yngste sonen Torbjörn, som i timmar kunde sitta och spela storebrorsans skivor i olika hastigheter på lp-spelaren, trollbunden av hur ljud kunde förändras.

Pojken skrev egna låtar som sjuåring, spelade upp några på en orgelkonsert bland Bachdrillade barn som tioåring och minns skammen, känslan av att vara värdelös men veta att någonstans inuti fanns en värdefull kärna.

Torbjörn, som var på väg att bli Tobbe, bildade punkband med kompisar och spelade in låtar med en bergsprängare i källaren. De tidiga vuxenåren, mellan 18 och 20, är hans livs värsta period:

– Jag var så malplacerad, allt var ett vakuum i mitten av 80-talet, både jag och musiken befann oss i en jobbig vilsenhet.

Efter gymnasiet gjorde han lumpen i Uddevalla. Som befäl.

– Jag var ett jättedåligt befäl, kunde varken ta eller ge order. På helgerna åkte jag hem och spelade in låtar med Union Carbide Productions, där gick vreden ut. Allt gick åt helvete den perioden, relationer, allt utom musiken. Där hittade jag, villaförortskillen som kände att något måste hända, äntligen kärnan.

Den riktigt stora rösten hittade han på andra skivan. Processen var långsam och i dag vet han att det var bra. Han har aldrig haft en röstcoach.

Inom de närmsta veckorna ska ett par singlar släppas. Det är vad han säger, han bedyrar att han slutat med skrönor. Förr kunde han hitta på saker under intervjuer bara för att han hade tråkigt – och för att det gick.

Det har hunnit gå 30 år sedan Union Carbide Productions bildades. Efter det har ingen annan svensk musiker förknippas så mycket med ordet ”psykedelisk”.

Han pratar om tids- och rumsaxlar, om en nära vän som är indian och vars livssyn han delar, om tanken på att det kan finnas parallella Ebbotar i Afrika och Asien som gör samma saker som han. Fast ändå olika. Om alltings samhörighet. Folkhemsflummigt? Det avgör mottagaren.

– Förut trodde jag att det var jag som var galen och inte världen. Nu vet jag att det är tvärtom. Allting hör ihop, även när allt är slut. Det var så vi tänkte med namnet Soundtrack of Our Lives: nålen når vinylskivan, allt roterar en stund och sedan är det över.

Marie Branner