Dystopin når inte fram

160 sidor räcker inte hela vägen fram för att få fram den dystopiska vision som Pernilla Wåhlin Norén vill teckna, menar Gordana Spasic.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I Pernilla Wåhlin Noréns debutroman Sorgens princip har sorgen blivit den nya oljan. Där sorgen är som störst har man låtit bygga så kallade emotionsreaktorer. En katastrof av Tjernobylmått inträffar och reaktorerna förbjuds. Istället förläggs produktionen till laboratorierna – det är åtminstone vad man säger. Sonja och Forough är två personer som på olika sätt blivit offer för sorgehandeln.

När deras vägar korsas börjar de att göra motstånd. Romanen är ett slags transhumanistisk dystopi där människan riskerar att bli en förlängning av maskinen, och inte tvärtom. På många sätt en smart, teoretiskt underbyggd bok om känslorna som vår främsta tillgång.

ANNONS

Romanens höga anspråk – konstnärliga, intellektuella och moraliska – genrens påbud, och ett utrymme om knappt 160 sidor är en svår ekvation. Pernilla Wåhlin Norén skriver genomgående bra – men en mer hårdför redigering hade behövts för det att komma till sin rätt.

Valet mellan vad som läggs i ljus och inte är bitvis outgrundligt. ”Pincetter. Rödklöver, rödfibbla. Saxar. Rölleka, gulmåra, ängssyra, johannesört. Peang. Smörblomma. Skalpeller. Ängsvädd, bräken, ängshaverrot, gökärt, brudborste. Skruvmejslar.” Föregående är alltså en del i en lång uppräkning växtnamn varvade med verktyg. Gestalter introduceras endast som behållare för budskap från berättaren, som Foroughs morfar som ska ha trivts i sin hustrus skugga.

Läsaren får till exempel veta att det funnits personer som på grund av det kallat honom ynklig, men att han bara ”skrattat, lidit med dem och skänkt deras fattiga världsbild en tanke”. Med detta sagt lämnas morfar helt därhän.

Andra saker, som skälet till att de flesta av de människor som befolkar romanen har armproteser och ”robotben”, kan man bara ana sig till. En fördunkling helt utan funktion. Den nya värld som målas upp måste inte vara perfekt, men läsaren måste få tid att vistas i den, vänja sig vid alla dess luckor och skevheter. Det hinns inte riktigt med.

ANNONS
ANNONS