Jonas Bergström, Etienne Glaser, Stina Ekblad, Melinda Kinnaman och Gunnel Fred i Spöksonaten av August Strindberg, Dramaten 2012.
Jonas Bergström, Etienne Glaser, Stina Ekblad, Melinda Kinnaman och Gunnel Fred i Spöksonaten av August Strindberg, Dramaten 2012.

Dramaten | Spöksonaten Dramaten, lilla scenen

ANNONS
|

Verklighetens folk, se upp! Här kommer Strindberg och han gör det för sjätte gången på Dramaten med sitt stormcentrum till stycke, Spöksonaten. Expressionistiskt desperat, en vaken mardröm och ett omvändelsedrama under vår gemensamma galge.

Det är hårda bud för alla och envar. Och det blir inte lättare om man som recensent kommer på efterkälken till en uppsättning som redan en vecka efter premiär har kultstatus, är utsåld hela säsongen och genast skrivs in i svensk teaterhistoria.

”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade”, säger Bibelordet. Inte mycket talar för det i Strindbergs mörkaste kammarspel, ett skräckkabinett där gestalterna bågnar av väl bevarade oförrätter, åldrade utan behag och med livsgröten fylld av bittermandlar. Som läsdrama är stycket en hård nöt att knäcka. Ett nystan av förvecklingar och ett ormbo av onda drömmar.

ANNONS

Men Mats Ek gör dansteater av pjäsen och i sin och Irena Kraus varsamma bearbetning tillför han en rörelsernas rytm som skapar förbindelser, övergångar och musik i stycket. Dramaturgin blir utredd. Ek talar om texten som ett libretto. Beethoven och Chopin står för sonaterna och blixtarnas ljus skjuter in över dödsdansen och berättar den i sitt sätt.

Det vore inte en Ekuppsättning om den inte också pulserade av humor, dråplig svart, beckettskt befriande mitt i den friläggning av lögner och förräderier som sker i direktör Hummels slutspel. Bente Lykke Møllers scenografi har gett rollerna ett torftigt äldreboende som slutstation för sina redovisningar av ömsesidig orätt. Det är där den sista demaskeringen pågår. Och så de sliter i varandras yttre dessa gamlingar! En gång kompanjoner, en gång hoppfulla, en gång älskande. Det dras i hårtestarna, löständerna flyger och kryckorna blir utropstecken till vapen när de pekar mot det som finns kvar av hjärtpunkter. Barbro Forsgårds och Thea Kristensen Holmbergs peruk- och maskarbete har högsta klass.

En alldeles helgjuten föreställning har det väl ändå inte blivit. Det dröjer innan den griper tag och jag kan känna att jag är i den. Och det blir av och till oklart om skådespelarnas något oskarpa danssteg är ett koreo­grafiskt genomfört grepp som berättar om åldrade fötter som söker fäste. Där finns en rymd i den nakna spelplatsen som under föreställningens första halvtimme inte alltid fylls.

ANNONS

Men så börjar jag se och känna att nätet dras åt. Då växer en mäktig röstkonsert fram. Stina Ekblad briljerar. Likaså Staffan Göthe i rollen som mumie. Malin Ek gör en ”Bengtsson”, underkunnig om allt som stoppats undan. Mästerligt uttrycksfull i kropp och rörelse spelar hon/han utan att någon gång blända skeendet. Som ”Vita Damen” rör sig Etienne Glaser med tyngdlös lätthet över scenen. Som om han dansar in i den sista stora dimman. Studenten, Hamadi Khemiri, och Fröken, Melinda Kinnaman, laddar upp sin relation i ett crescendo där dansad attraktion och förälskelse slutar i slag och katastrof.

Att uppsättningen bytt kön på de flesta rollerna är ett lika enkelt som produktivt grepp. En queerkliché av samtida gratiskorrekt slag? Nej, här blir det meningsfullt och vackert. Det berättar om det som återstår. Det för alla lika när skillnaderna utjämnas, kropparna tacklar av och vi blir varandra lika. Nakna inpå skelettet.

Så sitter man där till slut tankfull och mycket tacksam över en föreställning som nu börjat sitt segertåg. Den kommer att bli en referenspunkt för kommande uppsättningar av Spöksonaten, det sista verkligt betydande av Strindbergs dramer.

ANNONS