Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Carla Borel

Drabbande och vackert om att slå ihjäl tiden med vin

Författaren och skribenten Rebecka Åhlund skrev en bok om sitt år som nykter alkoholist. Ragnar Strömberg läser en humoristisk och ärlig skildring av missbrukarens självbedrägeri.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Rebecka Åhlund

Jag som var så rolig att dricka vin med

Natur och kultur

En enda droppe självömkan skulle gjort Rebecka Åhlunds rapport från ett år som nykter alkoholist outhärdlig att läsa. Den precist avvägda distanseringen i skildringen av sjukdomen och vägen till insikt gör att denna självrannsakan saknar varje spår av allt vad sentimentalitet och exhibitionism heter.

Med den priviligierade tillvaron som framgångsrik och välbeställd journalist och författare i ett London med en bar, en pub, en närbutik i varje kvarter som fond, frammanar Åhlund på sin sedvanligt medryckande prosa scener från missbrukets ekande labyrint av skuld, skam, lögn och njutning.

Jag som var så rolig att dricka vin med är genomsyrad av en sardonisk humor som skänker en oavvislig objektivitet åt skildringen av missbrukets infantila och djupt egoistiska självbedrägeri.

Än sminkar hon över blåmärken och skrapsår som hon fått medan hon vacklar fram på gatorna i Shoreditch och Hackney på väg hem till sin tålmodige man och båda döttrar från spritmarinerade middagsbjudningar och pubrundor, än gömmer hon tomflaskor och borstar tänderna för att inte lukta fylla när hon hämtar barnen i skolan.

LÄS MER: "Jag trodde inte att jag kunde sluta dricka"

Medan insikten att hon inte lurar någon, att omvärlden genomskådar de patetiska knepen, kryper sig inpå, intensifieras supandets sökande efter bedövning, efter att få stopp på cirkusen som pågått i hennes huvud hela livet.

Brytpunkten kommer när hennes man reser bort över helgen och en av döttrarna säger att nu när pappa inte är hemma ”kan inte du inte dricka vin då?”

Dotterns bön om att vara närvarande och finnas till för andra människors skull, får fäste i hennes egen barndom, med en älskad pappa som dukar under för sitt missbruk.

Minnesbilderna av hur pappan förvandlas från generös och kärleksfull till labil och farlig varvas med tonårens brakfyllor och utmynnar i konstaterandet att alkoholen är den minsta gemensamma nämnaren för allt i hennes vuxna liv.

Det är då hon tar kontakt med Fight Club, en AA-sammanslutning som träffas i källaren till en kyrka.

Hon ber om hjälp och det är, säger en av de andra som kommit ut ur tunneln, skillnaden mellan henne och hennes pappa.

Från och med nu smular Åhlund sönder sitt alibi – en högfungerande yrkesmänniska som gör sitt jobb och punktligt levererar artiklar, krönikor noveller, kan väl inte vara en sketen alkis? – steg för obönhörligt steg.

Vad det handlar om är att missbrukaren är sig själv nog. Sjukdomens kärna är att bli gammal men aldrig vuxen, för den som kräver omedelbar behovstillfredställelse är oförmögen att stå ut med vardaglig tristess.

Vad Rebecka Åhlunds drabbande och vackra berättelse vill lära oss är att tiden slår ihjäl den som försöker slå ihjäl tiden.