Douglas konstnärskap växer med åren

Han uppfinner den sociala dokumentationen på nytt genom att foga samman arkivstudier med digital bildteknik. Resultatet blir en sorts hyperrealism, skriver Mikael van Reis om årets Hasselbladpristagare Stan Douglas.

ANNONS
|

Fick jag välja ett särskilt minnesvärt konstverk ur 1990-talets konstscen, är chansen stor att jag valde Stan Douglas Der Sandmann från 1995. Det är ett lika suggestivt och sofistikerat videoverk som utgår från den tyske romantikern E T A Hoffmanns brevberättelse med samma titel och som delvis bygger på sagan om sandmannen som strör sand i barns ögon med följd att de somnar. Annars kan ögonen hoppa ur. Bäst att blunda!

Men med Stan Douglas får man istället se för han gör så mycket mer. Här finns en psykoanalytisk kuliss. Han vet exempelvis att Freud tar upp berättelsen i sin studie Das Unheimliche (Det kusliga) för att visa hur orden ”hem” och ”hemskt” kan höra samman.

ANNONS

Här fick han idén

Idén till verket fick Douglas vid ett besök i Berlins Babelsberg där UFA:s filmateljéer ligger. Där finns eller fanns ett koloniområde – så kallade Schrebergärten, små jordlotter i olika stadier av odling och förfall. De skapades på 1800-talet av en viss Moritz Schreber som var folkhälsoentusiast och ortoped. Till saken hör att han hade en son vid namn Daniel Paul Schreber som blev hög jurist i Dresden men som drabbades av svår psykisk sjukdom, vilket han senare skildrade i boken En nervsjuks tänkvärdigheter. Sonen hade utsatts för faderns hjärtlösa fysiska fostran. Till saken hör att Schreber och hans bok även blev föremål för Freuds intresse i en studie av paranoia.

Stan Douglas videoverk består av en kamera som roterar varv efter varv i en dunkel och kuslig trädgård där en man står och gräver medan vi hör några brev läsas från Hoffmanns novell. I själva fallet ser vi två filmer som fogats samman i ett vertikalt snitt och som visar två tidsskeden som går från osynkronisering till synkronisering av ljud och bild. Två tider är sammansömmade men skiljs också åt. Allt ses genom kamerans roterande öga som lägger cirkel på cirkel av tid – nu och då. Det verket är en glänsande bedrift och faktiskt mycket mer tankerikt än just bara kusligt.

ANNONS

Mitt i den filosofiska samtiden

1995 var Stan Douglas också mitt i den filosofiska samtiden som ägnade stort intresse åt Kants ”det sublima” och Freuds ”det kusliga”. Han hade tidigare gjort en del mer tidstypiska arbeten som kretsade kring bild och representation, han hade intresserat sig stort för Samuel Becketts ”teleplays” och den litterära vinkeln består sedan genom Kafka, Proust och nu senast Joseph Conrad.

Men nu tjugo år senare har hans konstnärskap vuxit stort genom att utforska alla möjliga fotografiska tekniker, men med blicken alltmer riktad mot sociala realiteter och politiska incidenter. Han går från teve till film och video, från analogt fotografi till iscensättningar och digitala montage. Han dubblerar teater och film i pjäsen Helen Lawrence från 2014. ”Fotografin” blir på olika vis till en transportör av historiskt minne. Det är då logiskt att han även skapat en app för sina bilder – Circa 1948. Han utgår ofta från sin hemstads historia – kanadensiska Vancouver - för att skära genom klass och ras, natt och dag, Amerika och Afrika.

Välförtjänt pristagare

Douglas inventerar kort sagt de tekniska möjligheterna med storartad skicklighet men det mer väsentliga här är att han är en riktigt bra konstnär – och nu en välförtjänt Hasselbladpristagare, mycket mer kan jag tycka än förra årets Wolfgang Tillmans som jag aldrig lyckats uppskatta. Skälet är att Douglas som bäst är en underbar bildmakare, vilket vi kan se prov på i den aktuella utställningen som ger ett mycket koncentrerat men ändå representativt urval av de olika bildserier han arbetat med de senaste fem-sex åren.

ANNONS

Det är Stan Douglas första separatutställning i Sverige och Hasselblad har valt hans stillbilder och därmed uteslutit hans videoverk. Det ger en halv version av konstnärskapet, men är på ett vis logiskt eftersom Douglas de senaste åren särskilt arbetat med stillbildens möjligheter.

Det vill säga att han uppfinner den sociala dokumentationen på nytt genom att foga samman grundliga arkivstudier med iscensättningar och digital bildteknik. Det fiktiva pressas mot det faktiska och vi får en sorts hyperrealism som kan förhöja det verkliga till dagsljus tablå men också leda verklighetssinnet in i en nattlig drömzon – och ännu längre till det rent visuella.

Sociala tablåer

Vad söker han i sina sociala tablåer? Douglas talar själv om stunder där en annan historisk utveckling är möjlig än den som sedan blev fallet. Dova kritiska ögonblick, men som konstnär fogar han då samman fenomen på ett helt annat vis än vad en historiker skulle göra.

Utställningen vittnar om Stan Douglas imponerande räckvidd av motiv. Den börjar i serien Crowds and riots som dokumenterar folksamlingar och demonstrationer och slutar i rent abstrakta bilder där Douglas komprimerar skadade filer eller målar genom att skriva kod, så kallade DCTs. Gjorda i år. Douglas går alltså från figurativ till ickefigurativ bild och tillbaka. Däremellan andra serier – Disco Angola och Night. I en nästan fem meter lång bild komprimerar Douglas de förslummade och nattliga butiksfasaderna på gatan 100 West Hastings i Vancouver – det blir hans replik till Ed Ruscha som 1966 monterade samman fasaderna på Sunset Strip i Västra Hollywood.

ANNONS

Pressfotografi

Strax bredvid öppnas utställningen av två bilder från serien Midcentury Studio där Douglas återskapar pressfotografins motiv och koder under sena 40-talet. Fast inte enbart, bilden av en kvinnas nacke med håret lockat i virvlar är en blinkning till Hitchcocks Vertigo. Shoes bredvid kunde vara den saknade halvan till en Cindy Shermanbild (Untitled #122).

Viktigare är här ändå de två storskaliga bilderna från Disco Angola. Tidpunkten är 1974-75. Den ena bilden visar en iscensatt Club Versailles där svarta och vita dansar i olika kombinationer. Det är ett ögonblick av sexuell frigörelse i en musikalisk populärkultur som ännu inte vanställts av nöjesindustrin.

Den parallella bilden heter Exodus och är den allra starkaste på utställningen. Där visar Douglas sig som den ypperlige scenografen. Angola är fritt efter nejlikerevolutionen 1974 i Portugal och en samling människor sitter med väskor i hamnen i väntan på att kunna lämna landet. Solen, skuggorna, de avtynade samtalen, väntan under tystnad, slocknade drömmar.

Allt finns där

Allt finns där i en mäktigt balanserad bild – till och med den konsthistoriska hunden får plats i förgrunden. Men också denna stund av frigörelse kommer att försvinna för två decennier av inbördeskrig väntar Angola. 2015 gör Douglas en videofilm – han flyttar över Joseph Conrads roman The Secret Agent till just Portugal 1975 då diktaturen störtats.

ANNONS

Vad syns i Douglas scenografier? Somliga är sammansatta digitalt av ett otal bilder men verkar sömlösa. Andra är tydligare som en sorts legoverkstad – som den vida bilden av polisens arresteringar av demonstrerande hamnarbetare. Det blir alltför illustrativt men vittnar om en sorts lekande konstruktiv fantasi som han har gemensam med Jeff Wall och dennes ljuslådor, också han en Hasselbladpristagare från Vancouver.

I serien Night blir så dagen natt när Douglas arbetar med digitala modelleringsprogram för att frammana nattsvarta slumområden i Vancouver med ensliga ljuskällor och fenomenal detaljering. Bumtowns som inte längre finns men som nu frammanas som i ett historiskt minne, men där har å andra sidan den ”fotografiska” dimensionen helt avdunstat. I hans syntetiska Hotel Vancouver kunde bara Drakula bo. Där finns en återknytning till kusligheten i Der Sandmann, fast nu som bilder av en historiens natt.

Absurt bildval i katalogen

Till utställningen finns en katalog med två utmärkta texter, men med ett absurt bildurval. Sextioen nonfigurativa bilder vid sidan av fyra figurativa ”fotografier” ur Night-serien. Jag begriper ingenting. Det är trots allt de senare som bäst presenterar Douglas konstnärskapet och inte alla de kalejdoskopiska försöken att skriva kolorerade bilder med kod.

Jag kan sakna Douglas videoverk på utställningen, som Der Sandmann. Det verket kunde skapa en fördjupning av Douglas utveckling som mångsidig och konceptuell bildkonstnär under två decennier. Från psykoanalys till massa och makt, från litteratur till musikalisk populärkultur, från rörlig bild till stillbild, från gamla linser till ny teknik.

ANNONS

Varför nu stillbilder? Douglas säger i en intervju att den rörliga bilden är så strängt regisserad som tidsflöde, men stillbilden kan innehålla oberoende ögonblick. Kanske det ”optiskt omedvetna” som Walter Benjamin en gång talade om.

Fast jag undrar – finns marginal för detta okontrollerade, slumpmässiga element i Stan Douglas minutiöst kalibrerade bilder? Den tanken finns dock alltid där som en sorts flyktpunkt – kanske redan i det vertikala snittet i Der Sandmann som en glipa genom tiden. Här ryms förvisso en paradox som Stan Douglas kanske söker sig mot – ju mer verkligheten detaljeras desto mer oförutsägbar blir den.

ANNONS