Detta håller inte måttet, Kygo

Kygo stal inte showen, snarare snodde han sin fina plats i schemat.

ANNONS
|

Att vara DJ handlar om att hantera dramaturgin. Bygga upp, softa ner, för att så småningom få allting att brisera i en euforisk fest. Visst är det helt okej att använda pyro och konfetti för att understryka det man skapar med musiken, men det är basen i bröstet och de sprittande melodislingorna som ska få publiken att dansa.

Kygo öppnar optimistiskt, och som det ska visa sig, en smula övermodigt med sin dunderhit Firestone. Det är en skön start och det är absolut lite fint när han sedan plockar in en lång sekvens av Seinabo Seys Younger. Men sedan händer det liksom inte så mycket. M.I.A:s skottsalvor är ett billigt och gammalt knep. Och när norrmannen sedan lyfter in Håkan Hellströms/Otto Knows Din tid kommer är det publikfrieri av allra simplaste sort. Faktum är att stora delar av en alltid så positiva och partysugna Summerburst-publiken inte ger tummen upp.

ANNONS

Kygo håller på att tappa ett grepp han egentligen aldrig har haft och försöker rädda det hela genom att flippra ut ett gäng blå och röda jätteballonger över alla armarna. Men jag vet inte jag. Det där gjorde Roxette redan 1986. Jag vill ha mer fart, mer uppfinningsrikedom, snyggare partytricks.

Sexual healing funkar ändå hyfsat men återigen låter Kygo låten rulla för länge och för orörd. Man måste kunna begära betydligt mer av honom än att mer eller mindre stå och Spotify-spela sig igenom ett helt set på Summerburst. Det är inte okej. Det är inte en acceptabel nivå.

Kygo har som ett av festivalens dragplåster en gediget tilltagen speltid, men då ska han också klara av att fylla den på ett mycket mer spännande vis än såhär. Innan han kliver av scenen, till en sorlande snarare än skrikande publik, kör han förstås sin Stole the show. Fast det är ren lögn. Kygo stal inte showen, snarare snodde han sin fina plats i schemat från betydligt mer ambitiösa kollegor.

ANNONS