Konst görs av konstnärer. Det går att förstå.
Konstnärer behöver inkomster för att kunna göra konst. Det är också begripligt.
Konst och kultur är en bärande faktor i samhället. Det går de flesta med på.
Ändå har många utövare mycket svårt att försörja sig. I princip alla mina kollegor har ”brödjobb” vid sidan om och sliter med att få tid till sitt konstnärskap. Utställningar och andra offentliga framträdanden kan vara välbesökta och omskrivna samtidigt som upphovspersonen inte får någonting, eller mycket lite, för jobbet. Det borde alla tycka är väldigt orättvist.
Ändå verkar det så svårt att politiskt driva igenom att konstnärer ska ha betalt.
Varför?
Kanske för att en konstnär är en person som alldeles egenväldigt har givit sig uppdraget att formulera sig med de medel som hen själv finner lämpliga. Hur ska politiker kunna förankra stöd till sådana egensinniga typer?
De flesta som bestämt sig för att försöka bli konstnärer söker sig till sammanhang där likasinnade finns. Ur denna jordmån gror konstlivet. Resonemang uppstår och motsättningar blirkraftkällor, det ena växer in i det andra. Sedan länge döda konstnärer ger energi åt samtida, vare sig det sker medvetet eller omedvetet och på det viset länkas tiderna ihop. Som en väv, där ingen kronologi råder utan varje tråd är lika viktig som någon annan.
Så tycker jag om att betrakta konstvärlden. Som en organiskt växande struktur där varken början eller slut finns. Den bilden ger mig energi och mod att fortsätta mitt självpåtagna uppdrag att formulera mig på de sätt jag väljer.
För att fullfölja uppdraget krävs tid. Tid att reflektera, tid att misslyckas, tid att gå vilse för att hitta till platser som inte gick att veta något om innan de uppstod. Tid att ta in andras funderingar och integrera dem med de egna. Tid att leka och att allvarsamt mötas.
Det säger sig självt att inte alla är tillräckligt uthålliga i detta för att bli yrkesutövande. Somliga blir ändå det och de ska naturligtvis ha betalt för sitt arbete. Men hur?
Det är ytterst få konstnärer som lever på att sälja enskilda artefakter. Utställningar och andra offentliga framträdanden ger inte ersättning i proportion till det nerlagda arbetet. MU-avtalet räcker inte till.
Vid sjukdom eller arbetslöshet finns inget skyddsnät eftersom det handlar om frilansare med F-skatt. Pensionen kommer att bli skrattretande låg, när den tiden kommer. Ändå är jag uthållig (tjurskallig?) nog att framhärda i min profession.
Jag menar nämligen att vi konstnärer gör ett viktigt arbete. Att just det enskilda konstnärskapet är själva grundbulten. Från politiskt håll är det åtkomligare att stödja sammanslutningar av konstnärer, institutioner och kollektiva lösningar. Det är tydligare, lättare att förstå, enklare att rättfärdiggöra ekonomiskt stöd.
Att ge enskilda konstnärer förutsättningar att få gå i obanad terräng och sedan utvinna något ur det kan vara en svår sak att få igenom politiskt. Ändå hävdar jag att det, jämsides med satsningar på sammanslutningar, också måste finnas möjligheter för den enskilde konstnären att försörja sig.
Därför är mina förslag till kulturministern: De statliga stipendierna ska vara fler och pensionsgrundande!Visningsersättningen ska höjas! MU-avtalet ska utökas!
Trygghetssystemen måste ge trygghet även åt konstnärer som arbetar på frilansbasis!
