Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det viktiga tycks vara att "gråta snyggt"

Elis Burrau  lika mycket syr som spyr rader av högst olika halt, skriver Ulf Karl Olov Nilsson som flinar sig igenom dikterna men ändå känner sig alltmer berörd.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

roman
Elis Burrau 
Röda dagar
10-tal bok
 

Elis Burrau är född 1992 och debuterade ifjol med romanen Och vi fortsatte att göra någonting rörande. I två dikter hinner jag längta efter allvar i hans nya diktsamling innan jag förstår att det jag läser är allra blodigaste. Då har han inlett med ett förmodligen avsiktligt uruselt Paris Hilton-citat och hävdat att emedan hans förra bok var ”en missbildad referenssamling” så är det här ”populärkultur”. 

Röda dagar är kognitiv dikt, Burraus sätt att tänka. Den poetiskt bärande enheten är inte den enskilda dikten utan satsen. Utsagorna är korta, smarta, konstiga, många förmodligen redan turnerade på twitter; ibland är det nästan förutsägbart oväntat. Så småningom begriper man att dessa synbarligen lättsinniga infall är synnerligen genomarbetade flätstämmor där fraser kommer och går, revideras, manipuleras. 

Det är som att han driver med det poetiskt pretentiösa för att kunna ge sig själv existentiellt svängrum, han gör oss besvikna för att sedan påpeka att han bara fjantade sig så vi kan pusta ut och tro på dikten igen. Burrau lika mycket syr som spyr rader av högst olika halt, det är inte alltid rytmiskt sömlöst, doftlöst, men liksom avleder, förleder uppmärksamheten, måhända för att hitta ”den splittrade koncentrationssvårighetens populärkulturella skönhet” han nämner.

Och visst kryllar det av popreferenser, företrädesvis kvinnor en bit fram i karriären, PJ Harvey, Kirsten Dunst, Heidi Klum och femtio andra; de finns där som ett tuggmotstånd för att diskutera det jag vill hävda är det bärande temat i boken, ytans förhållande till djupet, och är också vaccin mot diktens evighetsanspråk, som Burrau skriver: ”jag tycker om när verk åldras dåligt”. 

Röda dagar är skriven för att konsumeras bums och är förmodligen oläsbar om femton år för någon utan uppslagsmöjligheter. Jag menar, har man inte redan glömt vem den där Paris Hilton är? Det är rörande på samma sätt som man kan känna ett sting av vemod när man tar det första fräscha bettet på ett tuggummi – och det säger jag inte för att vara ironisk. 

Jag flinar mig igenom dikterna men känner mig ändå alltmer berörd. Boken är verkligen otroligt kul i somliga enskildheter: ”du är som ett gosedjur/fast du inte är död”, ”vi har en katt utan puls här”; eller vad sägs om en helt metapoetisk dikt med titeln ”hört under samlag” eller den roliga tautologin ”jag är svag för karisma”. 

Det ryckigt nervösa flödet är till sist mer oroligt än roligt och blottar en döds- och sjukdomsångest där det viktiga tycks vara att ”gråta snyggt”. Det är i den osedvanligt vackert trillande tåren eller droppen av blod som Elis Burrau håller fram sin poetiska sanning som en mask.