"Det svåra är ju att göra en film som är både sann och dramatisk."

Det har gått 21 år sedan mordet på John Hron. I helgen gick filmen om hans liv upp på biograferna, en film som regissören Jon Pettersson vandrat en lång väg för att slutföra.

ANNONS
|

Jon Pettersson har något stressat över sig. Finklädd i vit skjorta står han i entrén till Bio Roy med en gästlista i handen. Han pratar i telefon och skriver ner ännu ett namn. Om ett par timmar ska biografen på Avenyn fyllas med folk, och filmen som han har jobbat med i nästan sju år ha Sverigepremiär.

Mordet på John Hron blev extremt uppmärksammat under 90-talet, och många har en relation till dådet. Den fjortonåriga pojken som misshandlades till döds av nazister vid Ingetorpssjön. Som simmade ut i en sjö för att fly undan sina angripare men vände tillbaka för att rädda sin vän.

ANNONS

Jon Pettersson fick idén om att göra filmen om John Hrons liv 2006, och det har inte varit någon enkel och snabb process. De senaste tio åren har han agerat både manusförfattare, regissör, producent och distributör. Produktionsbolagen visade svalt intresse vilket i sin tur gjorde det svårt att få filmstöd. Men skam den som ger sig, förra året fick John Hron världspremiär på Montreal World Film Festival och i augusti går den upp på svenska biografer i hela landet.

– Man kan säga att det blev en film för att jag ville, och för att jag är väldigt envis.

Hur har din relation till mordet på John Hron förändrats under resans gång?

– I början kände jag att jag förstod John fullt ut, att jag hade gjort samma sak och simmat tillbaka för att rädda min kompis. Jag kunde verkligen relatera till honom i det. Men nu när åren har gått så känner jag mig inte lika säker på att jag hade gjort det, simmat tillbaka och offrat mig för någon annan.

Varför tänker du annorlunda nu?

– Man förändras lite med åren. Det kanske är något som finns i ungdomen, det där empatiska och idealistiska. Man nöts ner lite av verkligheten med åren, fan vad tråkigt det är egentligen.

ANNONS

Vad har varit svårast meddet här projektet?

– Det är nog just det att förhålla sig till att det är en verklig historia. Det blir väldigt lätt att man visar för mycket respekt, att det blir en ganska slätstruken film och att man inte vågar påstå saker. Jag har försökt att hålla mig ifrån det. Det beror ju på vad man har för ambitionsnivå såklart, men jag ville göra en väldigt sann film.

Är det mer komplicerat att försöka skildra sanningen?

– Det svåra är ju att göra en film som är både sann och dramatisk. Man kan ju berätta hur det är att laga frukost och det kan vara hur sant som helst men det är ingen som vill se det. Nu är detta i och för sig en historia som är väldigt dramatisk i sig, så det var inget stort problem egentligen. Snarare att behålla sanningen och samtidigt dramatisera. Jag löste det genom att låta allt vara ganska öppet för publiken. Det vi får veta om John är det jag har fått veta om John. Jag har inte modifierat så mycket, utan publiken får bilda sin egen uppfattning om vem John var, jag har liksom inte försökt att styra det.

ANNONS

Hur har du förhållit dig till berättelsen under inspelningen, glömmer man att det är en verklig historia ibland?

– När vi spelade in vid Ingetorpssjön där mordet skedde hittade en av skådespelarna en gammal rostig tältpinne i marken. Precis på det stället där Johns tält hade stått. Ibland uppstod de där situationerna som påminde en om att det är en verklig händelse. Och vi fick använda Johns riktiga saker, så Alexander Rhedin sitter och spelar på Johns riktiga elgitarr när han hälsar på John i filmen. Det är Johns riktiga träningsoverall som David Thorén har på sig när han spelar, så i vissa stunder blev det väldigt tydligt att det hänt på riktigt.

Den här filmen har varit en del av ditt liv länge, känns det så?

– Jag skäms nästan lite när jag tänker på hur lång tid det har gått, att jag inte kunde klara av att göra det snabbare. Att det tagit omkring sju år, även om jag har hållit på med lite andra projekt också under den tiden.

Men är det inte den typen av historia som tar lång tid att göra?

– Jo, det kanske är det, men hade vi haft ett produktionsbolag med från början, och pengar och allt sådant där, då hade vi nog gjort den på ett år. Det har blivit så många olika steg nu. Jag har varit tvungen att ta så många olika roller, och hela tiden behövt söka nya medarbetare och nya pengar.

ANNONS

Hur var din egen uppväxt och skolgång?

– Jag växte upp i ett lugnt och tryggt samhälle i Floda utanför Göteborg. Det fanns dock ganska mycket rasism där också. Nynazisterna fick till exempel tillåtelse att ha fester i skolans aula. Jag minns att det kom nynazister överallt ifrån och fyllde den där stora lokalen. Det värsta var att folk inte tog det på allvar, ingen tänkte på vilka problem det skapar om ingen säger ifrån.

Vi lever ju även nu i en tid med mycket främlingsfientlighet och rasism, vilken roll spelar den här filmen i sin samtid?

– I grunden så tampas vi med samma problem i dag som då. Vi har bränder på flyktingförläggningar och olika högerextrema grupper. Vi behöver prata om det som händer, så det är inte fel om filmen lyfter ämnet.

Det här är också din långfilmsdebut, vad har du för känslor kring premiären?

– Jag blev förvånad över att den har fått ett så gott mottagande från biograferna nu. Det var ju väldigt motigt att det inte var några produktionsbolag som hoppade på den, och att vi inte fick något filmstöd. Men nu går den upp på alla SF:s biografer, det är väldigt roligt. Kanske har samhällsdebatten fått folk att öppna upp sig och tänka att det är en viktig fråga filmen tar upp.

ANNONS

Din filmbebis har blivit stor, har du separationsångest?

– Nej, inte än i alla fall. Det är mycket möjligt att det kommer kännas tomt senare. Men det har varit så tungt också. Jag har knappt haft tid att umgås med någon, det ska bli rätt skönt att kunna träffa mina kompisar igen. Även om jag fortfarande tycker att det är jätteroligt med filmen, jag är absolut inte trött på den.

Vad gör du sen?

– Jag har jättemycket idéer, men jag har inte hunnit skriva ner dem, jag har skrivit ner några sidor synopsis bara. Det kliar lite i fingrarna, men jag måste nog ha lite semester först. Jag har sagt till mig själv att jag inte ska göra någon verklig historia igen, och jag ska inte göra något på det här ämnet. Inte med en gång i alla fall.

Varför inte?

– Det är så jobbigt, det skulle vara kul att göra en lättsam komedi i stället. Samtidigt är det de historierna som intresserar mig mest så jag kommer säkert halka tillbaka dit igen.

Jon Pettersson

Bor: Alingsås

Född: 1982 …

Yrke: regissör

Drömprojekt: En film om Spartacus. Kanske som ett kostymdrama i Italien, gärna på latin.

Aktuell: Med filmen John Hron som hade Sverigepremiär i helgen. Filmen bygger på den sanna historien om pojken John Hron som blev mördad av nynazister 1995. Filmen som handlar om hans liv kommer att visas på 58 biografer, på alla de orter där SF har biografer.

ANNONS