Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
I det framgångsrika svenskutvecklade hästspelet Star stable tar spelarna hand om hästar och deltar i ridtävlingar. Bild: Claudio Bresciani/TT
I det framgångsrika svenskutvecklade hästspelet Star stable tar spelarna hand om hästar och deltar i ridtävlingar. Bild: Claudio Bresciani/TT

Det stora hästspelet blir en blek bok

Ingrid Bosseldal läser ett bitvis spännande men konstlöst förspel till onlinespelet Star stable.

Ungdomsbok

Helena Dahlgren

Ödesryttarna. Jorvik kallar

Bonnier Carlsen

En fruktansvärd historia vilar i bakgrunden av fantasyromanen Jorvik kallar. Eller egentligen två fruktansvärda historier. Dels den som efter en tragisk ridolycka gör Lisa moderslös, hästrädd och på kringelikrokiga vägar leder henne och hennes pappa till den lilla ön Jorvik, dels den som vilar i det tusenåriga krig mellan ont och gott som Lisa tillsammans med tre jämnåriga flickor – och fyra magiska hästar – ska spela en avgörande roll i. Lisa, Linda, Alex och Anne är ”de sista” ödesryttarna och Jorvik kallar är den första delen i en planerad trilogi om deras kamp.

LÄS MER: Pengar har hittat in i hästböckerna

Boken är dessutom en prequel till det populära datorspelet Star stable: den berättar något om det som hände före det som pågår i spelet.

Ibland kallas texter som bygger på andra texter (romaner, filmer, datorspel, etc) för fan-fiction. Ifråga om Jorvik kallar leder dock en sådan beskrivning tanken fel, eftersom det rör sig om ett beställningsverk. Det är inte ett spelande fan som fantiserat ihop en förhistoria, utan en avlönad textförfattare, Helena Dahlgren, som skrivit på uppdrag av Star stable entertainment (bolaget bakom det mycket framgångsrika onlinespelet – med starkt sikte på en kvinnlig spelande publik).

Genom att laborera med spelets ingredienser bygger Dahlgren successivt upp dramatiken och lämnar i upplösningen läsaren nyfiken på vad som ska ske i nästa del. Samtidigt plågas texten bitvis av klichéer och överlastning: blickar naglar fast, man drar efter andan, månens bleka skärva avtecknar sig på en mörkt lavendelblå himmel, höstlöv är eldsprakande, granar majestätiska och ibland händer det till och med att ödesryttarna ”möts upp” någonstans (då ryser min inre och vanligtvis ganska toleranta språkpolis).

Jag uppskattar kvinnliga hjältar. Och jag uppskattar hästar. Men jag har svårt att hitta något framträdande att uppskatta i det här projektet. Visst går det att se Helena Dahlgren som en sorts kommersiell manusförfattare, som med det material Star stable entertainment förser henne med gör vad hon kan. I så fall är problemet konstnärligt: litterärt kommer hon inte särskilt långt (trots att, vad jag förstår, även förlaget Bonnier Carlsen tagit aktiv del i skrivprocessen.) Men det skulle också kunna vara så att problemet ligger i att projektet förvandlar det litterära språket till en vara, och att det då utarmas på ungefär precis det här sättet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.